Jag har varit lite upptagen med att ta hand om lilleman dessa veckor så jag har inte haft engergi eller lust att gå in och skriva här. Jag tänkte dock skriva ner hur allt gick till för det kan vara kul att gå tillbaka och läsa sen i framtiden.

 

På onsdagen den 17 juli var vi ju på massage. Sen hade Emil semester torsdag och fredag. På torsdagen var jag jättetrött hela dagen och låg mest och sov i sängen. Orkade ingenting. På natten vaknade jag av att jag hade ont i magen men det kunde jag få ibland och det brukade hjälpa att gå på toaletten. Det gjorde det så jag somnade om men vaknade runt sex och hade ont i magen igen och gick på toa. Hjälpte inte direkt och knappt en halvtimme senare satte värkarna igång. De var rätt smärtsamma och regelbundna med en gång. Jag försökte ta det lugnt och andas igenom dem men det var inte helt lätt när det gör ont. Efter nån timme väckte jag Emil. Jag fick ett värmebälte att ha runt magen men det hjälpte inte så mycket. Jag tog en dusch och då var värkarna lite lättare så jag la inpackning, rakade benen och skrubbade kroppen. Var rätt skönt att sitta och pyssla om sig lite. Jag hade tagit in en pall i duschen så jag satt där en lång stund. Jag lyckades få i mig lite lunch och vi packade det sista till förlossningsväskan. En del av mina värkar var så smärtsamma att jag knappt orkade ta mig igenom dem. Det var jobbigt. De var inte heller riktigt så täta som de ska vara när man åker in. Mina kom ca 2-3 var 15 minut och jag ville inte åka in för tidigt och behöva åka in igen. Ringde förlossningen vid tre-tiden och kollade läget och de sa att jag kunde få komma in på en kontroll. Vi packade lugnt in allt i bilen och var framme lite efter fyra. Resan dit tar 25 min och jag hade ungefär en eller två värkar på vägen dit så jag kände mig nästan dum som åkte in så tidigt. Det verkade lugnt och tyst när vi kom in på förlossningen. Vi fick komma in i ett rum och jag fick band runt magen och den trevliga barnmorskan trodde jag nog var tidigt i min förlossning men skulle undersöka mig. Då visade det sig att jag var 4 cm öppen och livmodertappen var helt utplånad.Hon tycket jag var smärttålig ( det är jag inte) och att jag kämpat på jättebra hemma. Så vi blev inskrivna. Kändes lite nervöst för nu var på ju på g, men samtidigt jätteroligt för att vi skulle få träffa vårt barn. 

 

Vi fick komma in i ett annat rum och jag fick en stor skjorta att ta på mig och när jag höll på att knäppa den så gick mitt vatten, och det var inte lite som kom. Hela byxorna blev plaskvåta. Jag gick in på toaletten för att torka av mig och sätta på mig de snygga nättrosorna och jättebindan, men när man är i denna situationen så bryr man sig inte om varken kläderna eller alla som ska känna och klämma på en. Man har nog med att hantera smärtan. Väl inne på toan lossnade även slemproppen och sen började värkarna bli väldigt smärtsamma och det blev ingen paus mellan dem. Jag fick lustgas och jag andades och andades i masken men eftersom värken inte släppte så slåppte jag inte masken vilket de sa att jag skulle göra. När de såg hur ont jag hade så hämtade de en läkare som gav mig eda. När den sen tog så släppte all smärta och jag blev så lättad. Jag kunde slappna av och jag log och var glad. De ville att jag skulle röra på mig och gå runt och sitta på pilatesbollen, så det gjorde jag. Ett tag mådde jag illa och insåg att jag behövde äta något. Vi hade tagit med mackor, proteinbars och dricka. Sen kändes det bättre. När jag satt på bollen och studsade så kände jag ett obehagligt tryck nedåt men jag visste ju att bebisen måste komma ner så det var bara att gilla läget. Barnmorskan tyckte dock att jag hade det lite för bra och gav mig värkstimulerande dropp för att sätta igång allt lite mer. Jag tyckde det var så skönt att inte ha så ont så jag blev inte överlycklig men samtidigt ville jag ju komma igång också så vi skulle få träffa vår bebis. Barnmorskan och undersköterskan slutade sina pass vid nio och det tyckte vi var tråkigt för de var så gulliga och trevliga. Sen fick vi träffa de som skulle jobba natten. Två lite äldre damer men också trevliga. Klockan var väl mellan tio-elva och vi diskuterade läget lite med barnmorskan. Hon sa att det blir inte före tolv bebisen kommer och det kändes lite tungt eftersom jag då börjat få lite mer ont och ville mest att det skulle vara över snart. Det blev kämpigare och kämpigare och det började trycka mer och mer nedåt och jag skulle börja krysta. Det var värre än de tidigare värkarna och tillslut fick jag ingen paus alls utan det gjorde ont hela tiden och det gjorde det svårt att veta vad som var en värk och inte. Efter varje gång jag krystat några gånger så fick jag sån kramp i magen efteråt att jag knappt ville krysta igen. Jag kved och skrek vilket jag inte hade trott att jag skulle göra men i en sån här situation går det inte förutsätta vad man kommer göra. 

 

Jag kämpade men inget hände och efter två timmar kom läkaren in och skulle hjälpa till med sugklocka. Det blev ännu jobbigare för han stack in sin hand och försökte rotera och hjälpa bebisen ner. Det gjorde fruktansvärt ont och han förklarade inget vad gjorde så jag blev frustrerad. Tillslut sa han att han skunvända sugklockan och klippa mig, om det inte fungerade skulle det bli kejsarsnitt. Vid det laget var jag helt slut och ville bara att det skulle ta slut. Tillslut kom huvudet ut och då skulle jag vänta in nästa värk och det gjorde så fruktansvärt ont och jag ville bara krysta med en gång. Vid nästa krystning kom han ut, vår lille son. Vi var båda lite medtagna men hans hjärta slog starkt genom hela förlossningen. Han hade en tjock navelsträng så de fick binda runt den lite extra. Sen tog de med vår lilla Isac till ett annat rum och Emil fick följa med. De gjorde en rutinkoll och allt såg bra ut. Det var en frisk, rejäl gosse på 4100 g och 56 cm. Han föddes 14:58. Min moderkaka ville inte komma ut och de la sig mer eller mindre på min ömma mage och jag tänkte, kommer det aldrig ta slut? Det gjorde också fruktansvärt ont och fler sköterskor kom springande in. En stack mig i handen med nål. I den andra hade jag redan nål. En tryckte på min mage och läkaren tryckte upp tabletter i min rumpa och jag fick en tablett under tungan. Jag var rätt medtagen men ändå lite orolig eftersom jag inte visste riktigt vad som hände. Jag hörde att läkaren sa att de inte behövde ta mig till operation och det var skönt att höra. Tabletten under tungan smulades sönder och smakade hemskt och jag fick inte dricka nåt. Jag började må illa och kräktes flera gånger och fick stark frossa så hela jag skakade. Läkaren sydde igen mig och jag kände varenda stygn. Då började jag bli riktigt trött på allt och ville bara vara ifred. Emil satt utanför med Isac i famnen. Han blev också orolig när det sprang en massa folk fram och tillbaka och han hörde hur de ropade mitt namn för att få kontakt med mig. Runt fyra var de äntligen klara och då hade jag förlorat 2 liter blod och kräktes då och då och frös så jag skakade. Jag fick en massa filtar på mig men det hjälpte knappt. Efter några timmar började jag må lite bättre och fick dricka lite. Emil fick själv äta från brickan med mackor och saft när jag låg omtöcknad. Jag var helt slut och tyckte det var jobbigt att jag inte orkade hålla min son. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller om jag kunde amma. Runt nio så ringde jag på personalen för jag hade såna sammandragningar och jag var så trött och orkade inte ha ont längre. Jag grät när jag förklarade läget för dem, så utmattad var jag. De gav mig morfin som hjälpte sådär sen la de min son jämte mig för jag skulle prova amma och jag hade massa mat till honom vilket var en lättnad. Vi blev flyttade till ett mindre rum med tv och fick lunch på rummet. De tömde min blåsa med kateter vilket inte var så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag fick mer morfin och jag fick prova ställa mig upp på eftermiddagen men det var så vingligt att jag fick sätta mig ner igen. De gav mig två påsar blod och dagen efter mådde jag lite bättre. Emil var helt slutkörd för han hade sovit så lite. Vi fick duscha och det var skönt. Efter lunchen på söndagen blev vi flyttade till bb. Det hade varit fullt upp länge på avdelningarna men dessa dagar var det bara vi och två mammor till. Emil kunde sova över och det var himla bra eftersom jag var så svag och jag hade ont där jag blivit sydd. Kunde knappt sitta eller ligga men det gick bra att gå på toaletten tack och lov. Jag fick smärtlindrande tabletter tre gånger om dagen och de kollade min temp och blodtryck etc. På söndagnatt hade vi en napp till Isac och då sov han bättre. Emil åkte hem en runda på söndagen och måndagen och kollade till katten och vilade lite. Det var skönt att ha vårat egna rum som var rymligt men jag saknade lite att inte ha en tv för det blev lite drygt om dagarna. Det fanns ett gemensamt tv-rum men eftersom jag knappt kunde sitta så var jag mest på rummet. De hade god mat och all personal var jättetrevlig. Vår barnmorska och läkaren var båda inne och tittade till oss och gick igenom förlossningen. Alla sa att det var en kämpig förlossning och att det var skönt att jag mådde bättre. På tisdagen fick vi åka hem om vi ville och det ville vi. Isac blev undersökt av en läkare och han fick även bada vilket han älskade. Det var lite pirrigt att sätta han i babyskyddet och vandra ut från tryggheten. Det var runt 30 grader varmt ute och hade så varit i flera dagar. Han sov hela vägen hem och sen dess har det gått bra med honom. Tur att han kom tidigare med tankte på att han vägde 4100 g. Vi trodde att det skulle bli en pojke och att han skulle komma lite tidigare och det gjorde han.

 

Trots att förlossningen var kämpig så kände jag mig trygg i den duktiga personalens händer och Emil var ett stort stöd hela tiden. Jag har inte blivit avskräckt för att föda fler barn. Att få hålla om sitt nyfödda barn och bli föräldrar är helt magiskt och underbart och jag älskar att vara mamma.

 

Mycket mer har ju hänt sen vi kom hem. På lördag blir Anton Isac Mattis Lennartsson 2 månader. Helt galet vad tiden går fort. Men det berättar jag mer om en annan dag.

 

Kram på er.