Oj vår bebis är 3 månader redan om två dagar och jag har inte haft nån tid alls att sätta mig framför datorn. Få se hur länge jag hinner sitta nu. Att bli tvåbarnsförälder är verkligen som att kastas in i en storm där man lätt tappar bort sig själv och bara försöker ta sig igenom dagen. Skrik, gråt och saker som kommer flygandes.

 

Vi börjar från början. Om jag nu minns allt såhär 3 månader senare.

 

Natten till den 6 maj, då bebis var beräknad, närmare 01:20 så vaknar jag av att det knäpper till där nere och jag flyger upp ur sängen och in på toan. Hur fort man nu kan flyga när man är 9 månaders gravid. Jag hade nämligen läst att det där "knäppet" kan vara vattnet som går och jag ville inte att hela sängen skulle bli blöt. Det var ingen fara på taket för det kom nog bara nån deciliter och slemmigt var det också så den proppen gick nog delvis med. Spännande tänkte jag och gick och la mig igen. Efter bara tio minuter kom en sån smärtsam värk så jag var tvungen att ställa mig upp. Jag gick ner och hämta min TENS-maskin som jag hyrt men det blev bara värre. Värkarna kom för tätt och gjorde för ont. Jag gick ner och tog en dusch och alvedon istället. Lindrade lite mer och jag kunde i min fåfänga raka till mig lite. Efter en timme gjorde det för ont. Värkarna kom var 5 minut så jag väckte Emil som sov inne hos Isac. Jag gick ner för att ringa förlossningen men efter några minuter fick Emil ta över. Värkarna blev för jobiga. De hade det lugnt så vi var välkomna in. Emil ringde sina föräldrar som skulle vara barnvakter och vi packade det sista. I slutet stod jag och hoppade av smärta och undrade var tusan de höll hus. Att slappna av och andas ordentligt var som bortblåst och jag spände mig och kved av smärtan. Tillslut såg vi dem och då körde vi direkt. Det började trycka på lite neråt i bilen in så jag blev lite nervös. De hade byggt om och i mökret försökte vi hitta en parkering tills jag blev tokig. In genom akutmottagningen och jag flåsade mig hela vägen till förlossningen. Vi plingade på och så fort de öppnade så kved jag att jag behöver lustgas. Sköterskan log lite och föste in mig i deras undersökningsrum. Strax därefter kom barnmorskan och jag fick en värk och de fick bråttom och föste snabbt in mig i ett förlossningsrum och drog av mig kläderna. Klockan var väl ca 03:50 när vi kom in.

 

Jag var öppen 10 cm (jisses) och hade bara en liten kant kvar som inte hade utplånats. Tur att vi åkte in när vi gjorde. Jag fick lustgasen och höll stenhårt i den så de fick be mig att andas lite utanför också för bebisens skull. Kort därefter kom krystvärkarna och jag krystade och krystade och tänkte, borde det inte gå snabbare denna gången? När barnmorskan sa att hon nog måste klippa mig så tänkte jag neej inte denna gången också. Men det gjorde hon och strax därefter var bebis ute. Klockan 04:44. De sprang iväg med bebisen och Emil hängde på. Vad jag då inte visste var att bebisen hade navelsträngen lindad två varv runt halsen och andades inte när bebis kom ut. Barnmorskan hade fått tag i axeln på bebisen som låg lite fel och snabbt dragit ut barnet så höger nyckelben gick av. Bebis fick syrgas och piggnade till utan skador på hjärnan. Så skönt. Jag fick hålla bebis men innan jag hann kolla kön hade en sköterska sagt att han mår bra så då visste jag att det var en pojke. Världens finaste pojke.

 

Min moderkaka ville inte lossna denna gången heller så barnmorskan skickade ner mig till operation. Jag hade samma läkare som sist. Jag fick spinalbedövning i ryggen och var rätt trött och dåsig. Då moderkakan satt fast rätt ordentligt så förlorade jag en massa blod även denna gång. Jag fick infarter i båda händerna och fick blod, blodplasma och antibiotika och allt vad det nu var. Men jag kände inget av vad han höll på med där nere och det var skönt. När de var färdiga fick jag ligga på uppvak. Jag kände inte mina tår så jag fick vänta tills jag var piggare. Det var en annan kvinna som låg snett framför mig och hon kräktes hela tiden. Jag tyckte lite synd om mig själv där jag låg och saknade min make och son. Efter några timmar, jag tror klockan var runt tio så fick de komma och hälsa på och sen fick jag följa med upp, liggandes i min säng, upp till förlossningen. Charlie fick åka iväg och röntgas men tack och lov hade han inga andra frakturer än nyckelbenet. Vi fick ett rum med två sängar. Jag var rätt groggy och jag hade värkar med tio minuters mellanrum som jag fick andas mig igenom. De provade att ge mig morfin men det hjälpte inte. Läkaren kom in igen och skulle känna på mig lite och de kom överrens att jag var tvungen att åka ner till operation igen.

 

Några veckor senare försöker jag fortsätta min berättelse.

Under operationen fann de en bit till moderkaka som satt fast. Jag förlorade mer blod. Jag fick samma spinalbedövning så jag kände ingenting och kände mig lite borta. Om man skulle dö av blodförlust så kan jag tänka mig hur det skulle va. Man bara dåsar bort liksom. Jag fick ett EKG på mig vilket jag inte reflekterade då. Jag fick ännu mera blod och olika påsar.

 

Ytterligare nån dag har gått, den 20 augusti idag. Får se hur långt jag hinner idag.

Ja jag även syrgas så jag hade så många slangar överallt. Jag var nog rätt medtagen. Sen fick jag ligga på uppvak igen. Supertråkigt att bara ligga och stirra i taket i flera timmar. De var tvugna att ha koll på mig och se till att jag fick i mig alla påsar med blod. Om man räknar med båda mina förlossningar och mängden blod jag förlorade och sen fick påfyllning på så har jag nästan bytt ut hela min kropps blod. Framåt åtta tror jag det var kom Emil ner och hälsade på. Vår son var kvar på förlossningen. Han fick ersättning och mådde gott. Eller ja han fick alvedon och hade nog ont i sin axel stackarn. Efter ytterligare nån timme fick vi åka till ett rum och äta lite mat. Sen bestämde de att vi skulle upp till förlossningen igen och sova där över natten. Jag fick träffa Charlie igen och kunde amma honom. Jag var fortfarande helt sängliggande. Dagen efter flyttades vi till BB och hade eget rum med toalett och dusch. Jag har för mig att jag duschade då. Öm och svullen och med noll knipmuskler så är man inte på topp efter en förlossning. Än värre när man blivit klippt och förlorat en massa blod. Sen blev det stopp i våran toa och dusch vilket var trist för att ta sig ut i korridoren och in på en annan toa var lite bökigare. Minnet sviker mig lite men jag tror att då på söndagen så åkte Emil hem en runda och skulle hämta lite kläder och sånt. Kan ha varit på måndagen också. När han var hemma så kom det in en läkare och började prata om mitt hjärta och att jag kanske måste ha pacemaker och att de skulle göra ett ultraljud på hjärtat. Jag blev helt chockad och fattade först ingenting. Jag skulle ner och göra ultraljudet med en gång så jag messade Emil att skynda sig tillbaka. Charlie fick vara kvar på BB. Man är rätt utelämnad under en förlossning även om man inte bryr sig jättemycket på grund av all smärta och sen när man ska få till amningen så får man ha brösten i vädret medans de försöker hjälpa till. Så att ligga med bar överkropp så en läkare och hans elev kunde, ganska hårdhänt, köra runt med en doppler eller vad det heter, runt ens bröst var inte direkt vad jag var sugen på. Jag ville bara ha en normal enkel förlossning där vi kunde åka hem efter en dag. Så blev det verkligen inte...

 

Sen blev jag körd tillbaka. Japp jag fick åka rullstol fram och tillbaka med tårar i ögonen. Lätt för att gråta har jag och hela situationen blev för mycket. Läkaren skulle titta på proverna och samtala med andra läkare i Jönköping och Linköping. Vi blev nedflyttade till intensiven och jag blev kopplad till ett EKG med sladdar som satt fast i väggen. Ännu mer flashing av mina bröst. De tog en massa prover. Jag skulle få en spruta i magen varje kväll mot blodproppar och den sved. De tog blodprov och blodtryck och allt vad det var varje dag. Så fort jag skulle på toaletten eller duscha fick jag säga till så fick de koppla loss mig och vänta utanför tills jag var klar. De hade bara en toalett i korridoren så om någon av mina 80-åriga grannar skulle använda toan kunde man få vänta en bra stund innan den blev ledig. De kunde också komma in, personalen alltså, och dra ut en toastol på hjul i vild fart. Eftersom man inte fick låsa bara dra för en röd skylt så kunde släktingar till nån av mina grannar råka öppna dörren. Härligt. Nåja vi fick ju sova tillsammans på rummet alla tre och det fanns en tv. Tack och lov.

 

På fredagen så fick jag åka ambulanstransport upp till Jönköping och göra ytterligare ett ultraljud på hjärtat, denna gång med en kvinnlig läkare och en snygg elev. Senare kom även en annan manlig läkare som kollade. Han sprutade in kontrastvätska för att kunna se bättre. Magnetröntgen var först. Den var jag nervös för eftersom det verkade som den kunde vara lite obehaglig. Först när jag kom upp så fick jag ett rum och sen lunch och jag passade på att pumpa ur lite mjölk med en pump jag fått låna av BB. Eftersom jag skulle spendera större delen av dagen i Jönköping och få kontrastvätska i kroppen under magnetröntgen (då får man inte amma på 24h) så fick jag pumpa och Charlie fick ersättning. Mina bröstvårtor var så såriga av amningen så det var skönt med en paus. Det var blod, svett och tårar att försöka orka amma när det gjorde så otroligt ont. Bebisar har ju såna sugreflexer som är så starka att man knappt får bort dem från bröstet. Jag ville ju amma och oftast blir det bättre efter nån vecka men puh det var kämpigt. Över till magnetröntgen igen. Jag fick ligga på en brits och lite förvånande fick jag behålla min fina skjorta på. Sen la hon nån bräda typ över brösten och aj aj mina bröstvårtor. Jag fick hörlurar så jag skulle kunna höra henne. Sen åkte jag in i det här röret. Jag fick hålla andan massor av gånger och ibland så länge att hela kroppen började skaka i protest. Efter halva tiden fick jag kontrastvätskan genom min infart i handen. Det blev kallt och ilade och var inte direkt skönt. Sen fick jag hålla andan igen i flera omgångar. Efter nån timme var vi färdiga och då fick jag vänta lite till på mitt rum innan jag blev skjutsad i rullstol igen till ultraljudet. Jag fick inte lämnas själv så det var nån som stod jämte mig och väntade. Jag kände mig ju inte så dålig så det var lite svårt att ta in att jag inte fick vara själv eller gå själv. Sen fick jag äta middag på mitt rum innan abulansen körde hem mig igen. Det gick bra att åka baklänges på en bår fast jag är åksjuk. Alla var väldigt vänliga. Jag var en lipsill med känslorna utanför kroppen som grät hela tiden. Kände mig så liten och rädd.

 

Jag har för mig att jag fick samma dag eller dagen efter göra en vanlig röntgen också fast i Värnamo. Också med bar överkropp med en ung tysk läkare. De är ju vana men jag började bli trött på att flasha mig. Fick ju göra det varje dag i och med EKG:et. Trött var jag även på min infart i handen som gjorde ont och var i vägen när jag skulle ha Charlie. Trött på alla sladdar som också gjorde det svårt att amma eller ens röra sig. Trött på allt stickande med nålar. Nä jag ville hem och kollade på skärmen varje morgon och hoppades att mitt Ave-Block 2 skulle försvinna och mitt hjärta hade återhämtat sig av sig själv. Det hoppades ju läkarna också för de trodde att ansträngningen av förlossningen och all blodförlust hade orsakat det hela och att om vi avvaktade skulle det förhoppningsvis gå över av sig själv. Jag kunde ju haft det sen innan också. Jag hade inte gjort ett EKG innan, vad jag vet i alla fall. På söndagen vaknade jag av att jag kände mig dålig. Jag svettades hela dagarna och nätterna innan också och fick byta skjorta ofta och sängkläder. De tog min temp och jag hade feber som bara steg och steg. Jag hade ont i ena bröstet så vi anade att det kunde vara mjölkstockning. Blodprov togs, odling på min mjölk och senare på kvällen ville de undersöka min livmoder så inget var tokigt där. Så jag blev upprullad till förlossningen. Jag var matt och trött hela dagen och de fick leda mig annars höll jag på att ramla omkull. Emil som försökt vara tapper och stark hela tiden började nu tappa orken. Han var så orolig för mig. Jobbigt för oss båda var ju att Isac inte var med oss. Han bodde hos farmor och farfar och hade det jättebra men han undrade ju lite var vi var och om han inte skulle åka hem nångång. Jag saknade honom så och var först rädd att han skulle komma och hälsa på och se mig sjuk och sen vara tvungen att åka hem igen.

 

Minnet sviker mig lite men jag tror att mormor, pappa och min bror kom och hälsade på på tisdagen (Charlie kom på fredagsnatten) och sen kom svärfar och Isac på onsdagen.

 

Hm ja nu har det gått tre månader till och Charlie är över sex månader. Tiden går så galet fort och det är svårt att få tid att sitta ner och skriva. Men jag ska försöka skriva lite till.

 

Jag fick byta avdelning på måndagen till medicin D. De sa direkt att kanske nästa vecka på tisdagen eller onsdagen skulle jag få min pacemaker inopererad. Det var lite nedslående att höra. Ligga där över en vecka till.  Jag fick ett mindre rum högt upp och fönsterna gick inte att öppna. Det var lite tråkigt när det var så varmt och soligt väder. Jag fick inte heller lämna avdelningen så gå och ta en nypa luft gick inte för sig. Kändes rätt absurbt. Jag kände mig inte sjuk. Lite trött bara som man kan känna sig när man fött barn. Det sägs att det är som att springa ett maraton, en förlossning. På rummet fanns i alla fall en toalett och en dusch och jag fick en dosa runt halsen där de kopplade in mitt EKG i stället för en apparat i väggen. Så jag kunde röra mig lite friare. Vi tyckte det var bäst att Emil sov hemma med Isac och kom och hälsade på varje dag. I bland med Isac och ibland själv. De hade en massa leksaker på avdelningen så det tyckte Isac var kul. Han blev lite ledsen första gången de skulle åka hem men sen gick det rätt bra. 

Det var tröttsamt att bara ligga och vänta varje dag med strålande sol utanför. Långtråkigt och jag saknade min familj. Charlie mådde bra men var lite gnällig av sig så ibland fick jag be en sköterska hålla honom så jag kunde slänga i mig lite mat. Men det var också väldigt mysigt, särskilt på kvällarna att ha honom på bröstet och bara mysa.

Jag fick lite besök av en kompis och min bror och far kom igen med lite papper som behövdes skrivas under.

 

Varje morgon kom läkarna och sjuksköterskor och gjorde sin rond. Ingen förändring.

 

Tillslut när infektionen gått ner så fick jag en inbokad tid till att operera in min pacemaker. Kändes nervöst och jag ville krasst nog inte bli skuren i och få ett stort ärr. Lite fåfänga hade jag kvar trots allt. Självklart också tacksam över den fina vård vi har och hjälp till att kunna leva ett normalt liv.

 

På onsdagen kom de och hämtade mig med ambulans. Jag hade fått duscha med sterila svampar dränkta i bakterielösande tvål, både kvällen innan och på morgonen. Fasta sen kl tolv på kvällen/natten. Emil tog med sig Charlie upp i bilen till Jönköping då de trodde att jag skulle få sova över en natt där. Fick ha sjukhuskläder på mig. Sen blev vi satta i ett lite sunkigt rum. Klockan var nog runt nio och operationen skulle ske på förmiddagen. Men tiden gick och jag blev allt mer nervösare och hungrigare. Det blev lunch och Emil fick in en bricka med mat och jag bara fick avundsjukt titta på. Sen blev det äntligen min tur. Jag fick lite smärtstillande innan sen körde de iväg mig i rullstol. Jag vill bara resa mig och springa därifrån. Jag blev inkörd i en slags sluss där de körde ut en annan kille från operation som hade opererats. Vi hälsade kort innan de körde ut honom. Två läkare kom ut och skulle smita i väg på lunch innan de skulle ta hand om mig. Så jag fick vänta en stund sen kom sköterskorna och körde in mig till operation. 

 

I morgon är det nyårsafton och Charlie är snart 8 månader så jag tänkte att nu är det verkligen dax att försöka bli klar med detta inlägget.

 

Jag blev bara lokalbedövad och den bedövningen gjorde jätteont. Sen när jag var bedövad hörde jag ett frasande ljud och då visste jag att nu får jag mitt ärr som jag ska bära med mig resten av livet. Fåfängan fanns kvar ändå. Operationen var obekväm och smärtsam. Jag grät när den var över och kände mig lite dum. Dessa duktiga läkare och sköterskor som sett till att mitt hjärta slår som det ska men jag är blödig och med alla hormorner i kroppen. Ja det blev en hel del tårar under min sjukhusvistelse. Jag hade hoppats på en enklare förlossning och inte att få en främmande sak inopererad som jag måste byta ut var tionde år ungefär. Säg att jag lever till 85, då är det 5 operationer. Låter inte så mycket men känns inte så kul. Nåja allt har fungerat bra och jag är tacksam för all hjälp jag fått. Jag fick lämna sjukhuset samma dag och det var en konstig känsla att få ta på sig sina egna kläder och gå ut i den friska luften. Frihet! Underbart!

Armen eller där jag blivit opererad värkte de första dagarna men sen gick det bra. Jag mådde lite dåligt och var inne på kontroll men allt såg bra ut. Jag hade även en period då jag mådde väldigt illa och var yr men jag var och kollade upp mig men allt såg bra ut. Efter ca 3 veckor började jag må bättre och illamåendet kom bara ibland. Kan ha varit stress också för blir jag väldigt stressad så mår jag illa.

 

Första natten vi var hemma så sov Isac hos sin farmor och farfar och sen åkte vi och hämtade honom dagen efter. I början var det lite spännande tyckte han men sen har han också varit ganska svartsjuk och kastat saker och bitits och sparkats. Mest mot Emil och särskilt om han har haft Charlie. Det har varit kämpigt att tackla allt men nu har väl alla vant sig lite mer. Isac utvecklas och testar sina gränser och försöker lära sig hantera alla känslor som stormar runt i hans lilla kropp. Han är en jättefin och omtänksam kille som kramas ofta och säger att han älskar oss. 

 

Charlie är en liten kille numera. Glad men krävande och så nyfiken på allt. Han far runt som en galning i sin gåbil och ska undersöka allt, vilket har resulterat i att han glidit ur sin gåbil några gånger. Han har precis lärt sig att sitta men kryper inte än. Han snurrar helst eller ålar sig fram så han lär sig nog snart. Inga tänder än. Han får små portioner av gröt, frukt och mat. Jag ammar fortfarande men det skulle vara skönt att snart sluta. Han har börjat sova lite längre på natten äntligen. Han är en sån härlig liten pojke. 

 

I början när vi kom hem och även på sjukhuset var det lite jobbigt då jag hade förhoppningen om en dotter. Jag kunde gråta här hemma med och känna mig jättedum. Det var som jag behövde sörja över att aldrig få köpa de där rosa klänningarna eller inreda ett flickrum, få fläta hår och gå på mysiga shoppningturer ihop. Jag tror jag hade den inställningen om en son och en dotter för jag har en bror så vi är en kille och en tjej. Jag har aldrig sett mig som en som har två tjejer. Jag har alltid velat ha en son och nu har jag två. Jag tror de kommer växa upp till två helt fantastiska killar och jag hoppas vi kommer ha en nära och bra relation hela livet. Jag älskar dem så och jag är så stolt över dem. Nä jag kommer förmodligen aldrig få en dotter och det är ok. Jag har mina fina killar och jag är lyckligast i världen över dem. Tänk vad mycket vi kommer att hitta på tillsammans. Vi kanske hittar något gemensamt intresse som vi kan dela? Vi har en spännande framtid framför oss och jag hoppas alla kommer få vara friska och inte drabbas av några hemska olyckor. 

 

Kram på er.