Onda förvärkar eller vad det nu är har väckt mig flera gånger i natt. Värst är det innan och efter jag kissat. Det släppte aldrig och efter nån timme gav jag upp och gick ner. Hade då vaknat flera gånger innan. Somnade bara om nån timme innan resten av familjen kom ner. Har ont i magen då och då men inte som värkar. Mår lite illa och är trött som tusan. Samtidigt känner jag mig lite stressad för Emil måste in till stan och köpa en grej till diskmaskinen som gav upp och började läcka vatten. Sen ska han laga janssons och Isac ska få leta efter ett påskägg innan vi drar till svärföräldrana. Jag låg och tänkte i natt att om det ska dra igång så behöver det väl inte göra det på själva påskafton. Men jag lär säkert gå över tiden fast det känns som jag ska föda snart. Jag har tänkt köra på så mycket avslappning och andning som möjligt men så fort smärtan kommer i magen inser jag att det kommer bli kämpigt. Det är så lätt att spänna sig och tänka nej jag är inte redo än. Jag vill inte gå igenom denna smärta.

 

Jag tog mod till mig och skrev om mina tankar och känslor i en facebook grupp för de som ska ha barn i maj, om min längtan efter en dotter. Var rädd att bli påhoppad men det fanns en fantastisk förståelse och många som bar på samma känslor. Skönt att få prata av sig lite. Det är ju inte att jag kommer sörja den son jag kanske får, han kommer jag älska från första stund. Utan det är en sorg över en dotter jag kanske aldrig kommer få. Det där speciella mor och dotter bandet. Om jag bara får pojkar så vet jag att det i framtiden kommer svida lite i hjärtat när mina vänner hittar på mor och dotter saker med sina barn. Det är i så fall en smärta jag kommer få leva med och som jag levt med sen jag var ung och mina kompisar hittade på saker med sina mammor. Ett liten sting av sorg och avundsjuka. Det går ju inte stänga av sina känslor. De bara finns där hur mycket jag skulle önska att de inte gjorde det.

 

Så knäppt egentligen, får jag en dotter så skulle jag känna att min familj är komplett och får jag en son kommer jag bli jätteglad men ändå känna en saknad och längtan efter en dotter. Så att förlossningen närmar sig känns inte bara nervöst på grund av smärtan den kommer föra med sig. Jag är nervös hur jag kommer reagera och känna. Snart får vi träffa vår son eller dotter. Jag vill verkligen inte må dåligt över att få en son. Jag vill bara vara lycklig...

Förhoppningsvis så blir det bara total lycka och allt faller på plats oavsett kön. Jag kanske inser att mina känslor inte var så starka efter en dotter, vem vet...

 

Nu måste jag sova lite till om min kropp tillåter det.

 

Kram på er.