Oj. jag tänker att jag ska gå in och skriva lite då och då för min egen skull men nu är det väl en sådär 9 månader sen. Tiden rusar i väg.

 

I juli/augusti så mådde jag illa och hade ont i magen. Trodde då att jag var gravid men det var jag inte. Vi hade ju börjat lite smått att försöka efter bröllopet. Eller ja jag tänkte att om det hade skett under bröllopsnatten hade det ju varit fantastiskt men så blev det inte. Månaden efter mådde jag också illa och kände mig konstig men jag tänkte att nä, kroppen spelar väl mig ett spratt. Det kan ju vara ägglossningen som spökar. Jag gjorde ett eller snarare två olika test och båda visade klart och tydligt att ja jag är gravid. Nervöst och jätteroligt. Så nu ca 8 månader senare och 20 kg+ så sitter jag här med en jättemage. 6 maj är bebis beräknad.

 

Vi vet inte könet. Viktigast är att vi får en frisk och välmående bebis men visst skulle det vara jättemysigt med en liten tjej. Det är känslor och tankar som är tabu att prata om och jag har stängt in dem så mycket jag kunnat. Vem är jag att komma och önska ett kön. Det finns många som kämpar och kämpar för att bli gravida utan att lyckas eller får missfall eller andra problem. Som skulle ge allt för att få en liten bebis. Och så blir vi gravida jättelätt båda gångerna och så kommer jag och gärna skulle vilja ha en tjej. Självklart blir jag enormt glad om det är en liten gosse som tittar ut. Vi vill ju främst ha ett barn till. Jag hade en jobbig period i början av året då jag var helt inställd på att det blir en pojke. Alla andra i vår närhet har fått flickor och jag går i affärerna och suktar efter alla fina rosa tjejkläder. Jag älskar rosa och klänningar och att få inreda ett flickrum hade varit så underbart. Eftersom jag själv är uppvuxen med en bror och pappa, då min mamma dog när jag var 11 månader, så har jag alltid saknat att ha en mamma och shoppa med, kolla på tjejfilmer, gå på spa etc. Visst jag har haft min mormor och mina vänner men saknaden har alltid funnits där. Så att dela mitt liv igen med bara pojkar som kanske bara kommer gilla motorer och fotboll känns lite lite ledsamt. Svårt att förklara utan det låter egoistiskt och dumt. Alla barn är individer och kan gilla helt olika saker. Bara för man får en tjej så kanske hon blir en pojkflicka som hatar rosa och shopping. Det är jobbiga känslor att bära. Alla säger det blir vad det blir, viktigast att barnet är friskt. Ja ja jaa självfallet är det så men... En annan mamma som fick barn för ett tag sen och önskade så gärna få en flicka efter sonen, och fick en dotter, sa, du får inte bli besviken om det blir en pojke. Lätt för henne att säga. Hon fick ju en dotter. Det gör mig orolig inför förlossningen. Jag är rädd att trots all lycka över att bebis kommit ut så vill jag inte känna en uns av besvikelse innerst inne om det är en pojke. Jag vill bara känna glädje. Man har ju hört att de som fått två eller fler pojkar ofta får kommentarer som, åh blev det ingen tjej? Jag tror ingen säger liknande om de som fått två flickor. Hur ska man orka bemöta såna kommentarer när man gärna hade velat fått en liten dotter? Usch vad jobbigt det är att gå runt att känna så här...

Min man och hans mamma är helt säkra på att det blir en pojke. Om man kollar på min magform och hjärtljuden så tyder det på en pojke. Fast jag provade lite knep för att det skulle gynna att det blev en tjej så försöker jag vara inställd på att det blir en son till. Känner mig hemsk....

 

Graviditetens första 3 månader var jobbiga då jag mådde illa hela tiden och fick gå och småäta på jobbet. Var väldigt trött också och kunde inte jobba på som vanligt. Efter det har jag mått illa lite då och då, särskillt om jag inte ätit på ett tag. Det har varit lugnt de senaste veckorna. Jag har känt mig väldigt trött och nedstämd i perioder. Just nu känns det bättre men är rätt trött och har ont i ljumskar och blygdben. Även fått en del förvärkar. Bebis är aktiv och sparkar mycket. Eftersom moderkakan ligger i framvägg började jag inte känna något förän runt vecka 21-22.

 

Isac är en pigg och glad kille. Gosig och snäll för det mesta men har en del känslostormar och testar sin självständighet då och då. Tålamod är vad som behövs då. Han verkar inte jätteintresserad av att det är en bebis i min mage. I början kunde han klappa på magen och sjunga lite för bebisen men nu vill han inte det. Vill inte känna på sparkar eller nåt sånt. När han ser andra bebisar skiner han upp och tycker de är jättesöta. Ja vi får väl se vad han tycker när det kommer en bebis som ska bo hos oss och som behöver en massa uppmärksamhet. Vi får försöka göra honom delaktig men även ge honom mycket egentid också.

 

Jag slutade jobba för ca 3 veckor sen då jag fick gravidpenning. Så skönt. Men jag har så mycket jag vill greja med men dels jobbar kroppen emot mig och de där 5 timmarna som Isac är på förskolan går väldigt fort.

 

Vi har fixat vagn och babyskydd nu i helgen som var. Begagnat men i fint skick. Jag har tvättat upp bebiskläderna. Jag ska packa förlossningsväskan lite idag och skriva förlossningsbrev och lite sånt. Jag är ju i vecka 36 nu så det känns skönt att ha det lite fixat.

 

Jag läser böcker om att ta sig igenom en förlossning på bästa sätt. Förra var en pärs och jag hoppas verkligen denna går bättre. Känner mig lite nervös inför förlossningen. Drömmen hade ju varit att värkarna hela tiden är hanterbara och att förloppet går lagom fort men gärna 4-6 timmar kanske och att jag känner mig pigg efteråt och kan snabbt upp och röra mig samt att vi kan sitta och äta den berömda brickan med frallor ihop som en familj (Isac kan ju tyvärr inte vara med då).

 

Snart har vi bott i huset ett år och det är helt galet. Vi är klara med all tapetsering och sånt. Så vi har inga måsten just nu och det är väldigt skönt. Vattenbrunnen är borrad och värmepannan fick vi byta ut så det är också skönt att ha färdigt. I sommar vill vi bara ta det lugnt och njuta av vår familj.

 

Kram på er.