Idag går jag in i vecka 39 (38+0) och de här 9 månaderna har gått väldigt fort. Tänk att redan i vecka 6 så frågade min svärmor om jag var gravid och jag höll på att trilla av stolen. Hon är inte den som vill lägga sig i för mycket men är väldigt omtänksam. Blev väldigt snopen men ville inte säga nåt då men redan i vecka 8 började magen växa och eftersom vi är där ofta så då berättade vi för dem.

 

Vi har bott i huset ett år, gift oss och väntar nu vårt andra barn. Förlossningen närmar sig med stormsteg. En vecka har redan gått sen vi var på kontroll på förlossningen och det har varit väldigt skönt att få några dagar där jag mått ganska ok. Jag är väldigt trött om dagarna och försöker lyssna på min kropp och vila mycket. Känns mer ok att bebis kommer nu då han eller hon fått växa på sig lite till. Men det kan ju också dröja en månad.

 

Hade vänner på besök i går med deras söta lilla dotter. Det var roligt att vi hann ses innan bebis tittar ut. I dag vilar alla så mycket vi kan. Slapp söndag. Bara jag som är lite rastlös men orkar inte direkt ta för mig någonting.

 

Måste tydligen till jobbet och tömma ut mitt skåp då de behöver det i sommar. Inte så sugen på det. Enda som lockar är att jag kan köpa en glasshake på max samt gå in på Blomsterlandet en sväng. Jag tror jag blivit lite av en trädgårdsnörd men bara om jag slipper lägga ner allt för mycket tid. Det ska vara enkelt. Det är mycket att lära sig dock.

 

I morgon ska jag även på utvecklingsamtal för Isac. Sen ska jag nog försöka ligga på soffan och vila så mycket som möjligt.  

 

Kram på er.

Fy vilka jobbiga dygn det har varit. I lördags hade jag lite jobbigare förvärkar men det gick an. I söndags åt jag frukost men var trött och hade ont i magen så jag la mig igen. Men sen fick jag springa på toa hela tiden. Fick inte behålla någon mat och mådde illa. Magen började krampa konstant och det gjorde bara ondare och ondare. Sen eftermiddagen så ringde jag till förlossningen efter Emil tjatat på mig och sköterskan var stressad eftersom de hade ett akutfall men sa att jag skulle komma in på kontroll. Isacs farfar kom och hämtade honom och vi körde in. Det var jobbigt i bilen in. Jag hade konstant ont fast ibland stegrade smärtan sig och gjorde ondare. Det var ju inga direkta värkar men smärtan var hemsk. Väl där fick vi vänta på undersköterskan sen barnmorskan sen vänta igen och sen på doktorn etc. Det tog sin lilla stund. Slutsatsen var i alla fall att inget var på gång än och alla prover såg bra ut. Mitt blodtryck var högt först när jag kom in men bättre efter en stund. Jag fick morfin och sovdos med mig hem. Det var kämpigt att åka hem igen med smärtan men samtidigt hade vi ju inget där och göra eftersom förlossningen inte var igång. Så fort jag steg ut ur bilen kände jag att jag var tvungen att gå på toa och då började jag även kräkas. Sen kräktes jag ytterligare efter några timmar. Tabletterna hjälpte bara lite grann och jag sov nån timme här och där. Hela dagen efter låg jag i sängen och försökte sova. Det var den enda gången det inte gjorde ont eller jag mådde illa. Kramperna hade gett med sig men jag var rätt öm. Jag kände mig helt utslagen. På tisdagen mådde jag också väldigt illa och hade knappt kunnat äta nåt. Så Emil började senare och körde Isac till förskolan sen fick farfar hämta honom så körde Emil dit sen efter jobbet och hämtade honom. Jag provade att äta lite mer på kvällen men fy vad jag mådde illa och det brände från halsen ner i magen. Var inne på toan flera gånger för jag trodde jag skulle kräkas men det gjorde jag aldrig. 

 

Till råga på allt har ju diskmaskinen gått sönder så Emil har varit extra sliten med att försöka ta hand om allt och alla. Jag är orolig om han kommer orka när vi får en bebis också. Han fick ta en lugnande tablett innan vi skulle in till förlossningen för han var så uppe i varv. Det gjorde mig stressad. Han behöver minst en vilopaus om dagen annars orkar han inte. Han gör så gott han kan och är ett jättefint stöd och en jättebra pappa.

 

I dag mådde jag jätteilla på morgonen men sa att jag kunde lämna Isac för jag skulle ändå lämna prov på mvc efter. Jag tog en åksjuktablett och det hjälpte faktiskt sen köpte jag tabletter mot halsbränna så det har lugnat sig lite också. Det är himmelriket när man går från att konstant må dåligt till att må hyfsat om än för bara en kvart.

Sen hämtade jag Isac vid två som vanligt och det gick bra att ha honom hemma. Jag orkade till och med diska och laga mat till Emils stora glädje. Jag tror att en liten del av min slempropp gick innan. Svårt att urskilja vad som är vad men det kanske blir bebis inom en vecka. Vi tror den kommer tidigare precis som Isac. Just nu har jag mest mina vanliga gravidbesvär som ont mellan benen, mensvärk och domnande händer när jag ligger ner.

 

Allt som jag velat ha färdigt får helt enkelt vänta. Just nu känner jag att jag behöver vila mycket och samla kraft.

 

Kram på er.

Onda förvärkar eller vad det nu är har väckt mig flera gånger i natt. Värst är det innan och efter jag kissat. Det släppte aldrig och efter nån timme gav jag upp och gick ner. Hade då vaknat flera gånger innan. Somnade bara om nån timme innan resten av familjen kom ner. Har ont i magen då och då men inte som värkar. Mår lite illa och är trött som tusan. Samtidigt känner jag mig lite stressad för Emil måste in till stan och köpa en grej till diskmaskinen som gav upp och började läcka vatten. Sen ska han laga janssons och Isac ska få leta efter ett påskägg innan vi drar till svärföräldrana. Jag låg och tänkte i natt att om det ska dra igång så behöver det väl inte göra det på själva påskafton. Men jag lär säkert gå över tiden fast det känns som jag ska föda snart. Jag har tänkt köra på så mycket avslappning och andning som möjligt men så fort smärtan kommer i magen inser jag att det kommer bli kämpigt. Det är så lätt att spänna sig och tänka nej jag är inte redo än. Jag vill inte gå igenom denna smärta.

 

Jag tog mod till mig och skrev om mina tankar och känslor i en facebook grupp för de som ska ha barn i maj, om min längtan efter en dotter. Var rädd att bli påhoppad men det fanns en fantastisk förståelse och många som bar på samma känslor. Skönt att få prata av sig lite. Det är ju inte att jag kommer sörja den son jag kanske får, han kommer jag älska från första stund. Utan det är en sorg över en dotter jag kanske aldrig kommer få. Det där speciella mor och dotter bandet. Om jag bara får pojkar så vet jag att det i framtiden kommer svida lite i hjärtat när mina vänner hittar på mor och dotter saker med sina barn. Det är i så fall en smärta jag kommer få leva med och som jag levt med sen jag var ung och mina kompisar hittade på saker med sina mammor. Ett liten sting av sorg och avundsjuka. Det går ju inte stänga av sina känslor. De bara finns där hur mycket jag skulle önska att de inte gjorde det.

 

Så knäppt egentligen, får jag en dotter så skulle jag känna att min familj är komplett och får jag en son kommer jag bli jätteglad men ändå känna en saknad och längtan efter en dotter. Så att förlossningen närmar sig känns inte bara nervöst på grund av smärtan den kommer föra med sig. Jag är nervös hur jag kommer reagera och känna. Snart får vi träffa vår son eller dotter. Jag vill verkligen inte må dåligt över att få en son. Jag vill bara vara lycklig...

Förhoppningsvis så blir det bara total lycka och allt faller på plats oavsett kön. Jag kanske inser att mina känslor inte var så starka efter en dotter, vem vet...

 

Nu måste jag sova lite till om min kropp tillåter det.

 

Kram på er.

I dag går vi in i vecka 37 och på min app står det att 95% av alla födslar sker mellan vecka 37 och 42. Det känns så verkligt på nåt vis nu. Jag känner dåligt samvete mot vår son. Hur kommer han känna sig när det kommer en ny familjemedlem som kommer ta en massa tid och uppmärksamhet. Jag vill inte att han ska känna sig utanför på något vis. Han är ju vår älskling.

 

Jag har känt mig som världens tråkigaste mamma i flera veckor. Jag orkar inte bära på honom, inte vara nere på golvet och leka, inte springa runt och busa. Konstant trött och lättretlig. Det gör också att jag får dåligt samvete.

 

Emil är också trött. Han behöver vila då och då. I bland undrar jag hur vi ska orka med en bebis. Det kommer vi ju göra men det kommer bli kämpigt.

 

I natt vaknade jag som vanligt vid 3-tiden och fick tillslut gå upp och kissa sen kunde jag inte somna om utan blev vrålhungrig och fick gå upp och äta. Sen var jag vaken några timmar innan jag kunde somna om och sov nån timme till. Efter jag varit på toaletten så fick jag så ont i magen. Tänkte jag skulle öva rätt andningsteknik och avslappning men det blev ännu värre. Hjälpte att lägga mig på sidan. När jag får lite ondare i magen blir jag nervös och lite rädd och tänker, ska det sätta igång nu? Jag är inte redo. Jag lär aldrig bli redo att möta den smärtan som en förlossning innebär. Samtidigt känner jag mig tung och otymplig så jag vill ha tillbaka min kropp.

 

Benen och fötterna är mer svullna. Jag hade ont i ena stortån i några veckor men det är nästan borta. Kändes som en sena eller muskel hade blivit för kort. Om jag är ute och går blir händerna helt vita och tjocka. Om jag suttit en stund känns det som jag inte kommer komma upp. Som om hela kroppen kommer ge vika. Att vända sig på natten är rena träningspasset och det värker mellan benen. När jag borstar tänderna så blöder jag väldigt mycket och jag har en konstant svullnad mellan två tänder. Både framför och bakom.

 

Jag var på massage i veckan och det var skönt. Denna veckan ska jag till barnmorskan på kontroll. Jag hoppas alla värden ser bra ut så jag inte måste ta något glukostest. Med Isac så steg mitt blodtryck från vecka 37.

 

Skönt att inte ha för mycket inbokat men samtidigt finns det massor av saker jag skulle vilja få färdigt. Precis som jag inte kommer ha tid till någonting sen. Jag kommer ju ha mindre tid till att göra saker och så vill jag lägga min tid på familjen istället.

 

Jag kanske ska ta en powernap så jag blir en lite trevligare person sen.

 

Om bebisen väljer att titta ut inom två veckor känns det väldigt snart men om det dröjer till vecka 42 känns det väldigt långt bort. Vi får väl se.

 

Kram på er.

Oj. jag tänker att jag ska gå in och skriva lite då och då för min egen skull men nu är det väl en sådär 9 månader sen. Tiden rusar i väg.

 

I juli/augusti så mådde jag illa och hade ont i magen. Trodde då att jag var gravid men det var jag inte. Vi hade ju börjat lite smått att försöka efter bröllopet. Eller ja jag tänkte att om det hade skett under bröllopsnatten hade det ju varit fantastiskt men så blev det inte. Månaden efter mådde jag också illa och kände mig konstig men jag tänkte att nä, kroppen spelar väl mig ett spratt. Det kan ju vara ägglossningen som spökar. Jag gjorde ett eller snarare två olika test och båda visade klart och tydligt att ja jag är gravid. Nervöst och jätteroligt. Så nu ca 8 månader senare och 20 kg+ så sitter jag här med en jättemage. 6 maj är bebis beräknad.

 

Vi vet inte könet. Viktigast är att vi får en frisk och välmående bebis men visst skulle det vara jättemysigt med en liten tjej. Det är känslor och tankar som är tabu att prata om och jag har stängt in dem så mycket jag kunnat. Vem är jag att komma och önska ett kön. Det finns många som kämpar och kämpar för att bli gravida utan att lyckas eller får missfall eller andra problem. Som skulle ge allt för att få en liten bebis. Och så blir vi gravida jättelätt båda gångerna och så kommer jag och gärna skulle vilja ha en tjej. Självklart blir jag enormt glad om det är en liten gosse som tittar ut. Vi vill ju främst ha ett barn till. Jag hade en jobbig period i början av året då jag var helt inställd på att det blir en pojke. Alla andra i vår närhet har fått flickor och jag går i affärerna och suktar efter alla fina rosa tjejkläder. Jag älskar rosa och klänningar och att få inreda ett flickrum hade varit så underbart. Eftersom jag själv är uppvuxen med en bror och pappa, då min mamma dog när jag var 11 månader, så har jag alltid saknat att ha en mamma och shoppa med, kolla på tjejfilmer, gå på spa etc. Visst jag har haft min mormor och mina vänner men saknaden har alltid funnits där. Så att dela mitt liv igen med bara pojkar som kanske bara kommer gilla motorer och fotboll känns lite lite ledsamt. Svårt att förklara utan det låter egoistiskt och dumt. Alla barn är individer och kan gilla helt olika saker. Bara för man får en tjej så kanske hon blir en pojkflicka som hatar rosa och shopping. Det är jobbiga känslor att bära. Alla säger det blir vad det blir, viktigast att barnet är friskt. Ja ja jaa självfallet är det så men... En annan mamma som fick barn för ett tag sen och önskade så gärna få en flicka efter sonen, och fick en dotter, sa, du får inte bli besviken om det blir en pojke. Lätt för henne att säga. Hon fick ju en dotter. Det gör mig orolig inför förlossningen. Jag är rädd att trots all lycka över att bebis kommit ut så vill jag inte känna en uns av besvikelse innerst inne om det är en pojke. Jag vill bara känna glädje. Man har ju hört att de som fått två eller fler pojkar ofta får kommentarer som, åh blev det ingen tjej? Jag tror ingen säger liknande om de som fått två flickor. Hur ska man orka bemöta såna kommentarer när man gärna hade velat fått en liten dotter? Usch vad jobbigt det är att gå runt att känna så här...

Min man och hans mamma är helt säkra på att det blir en pojke. Om man kollar på min magform och hjärtljuden så tyder det på en pojke. Fast jag provade lite knep för att det skulle gynna att det blev en tjej så försöker jag vara inställd på att det blir en son till. Känner mig hemsk....

 

Graviditetens första 3 månader var jobbiga då jag mådde illa hela tiden och fick gå och småäta på jobbet. Var väldigt trött också och kunde inte jobba på som vanligt. Efter det har jag mått illa lite då och då, särskillt om jag inte ätit på ett tag. Det har varit lugnt de senaste veckorna. Jag har känt mig väldigt trött och nedstämd i perioder. Just nu känns det bättre men är rätt trött och har ont i ljumskar och blygdben. Även fått en del förvärkar. Bebis är aktiv och sparkar mycket. Eftersom moderkakan ligger i framvägg började jag inte känna något förän runt vecka 21-22.

 

Isac är en pigg och glad kille. Gosig och snäll för det mesta men har en del känslostormar och testar sin självständighet då och då. Tålamod är vad som behövs då. Han verkar inte jätteintresserad av att det är en bebis i min mage. I början kunde han klappa på magen och sjunga lite för bebisen men nu vill han inte det. Vill inte känna på sparkar eller nåt sånt. När han ser andra bebisar skiner han upp och tycker de är jättesöta. Ja vi får väl se vad han tycker när det kommer en bebis som ska bo hos oss och som behöver en massa uppmärksamhet. Vi får försöka göra honom delaktig men även ge honom mycket egentid också.

 

Jag slutade jobba för ca 3 veckor sen då jag fick gravidpenning. Så skönt. Men jag har så mycket jag vill greja med men dels jobbar kroppen emot mig och de där 5 timmarna som Isac är på förskolan går väldigt fort.

 

Vi har fixat vagn och babyskydd nu i helgen som var. Begagnat men i fint skick. Jag har tvättat upp bebiskläderna. Jag ska packa förlossningsväskan lite idag och skriva förlossningsbrev och lite sånt. Jag är ju i vecka 36 nu så det känns skönt att ha det lite fixat.

 

Jag läser böcker om att ta sig igenom en förlossning på bästa sätt. Förra var en pärs och jag hoppas verkligen denna går bättre. Känner mig lite nervös inför förlossningen. Drömmen hade ju varit att värkarna hela tiden är hanterbara och att förloppet går lagom fort men gärna 4-6 timmar kanske och att jag känner mig pigg efteråt och kan snabbt upp och röra mig samt att vi kan sitta och äta den berömda brickan med frallor ihop som en familj (Isac kan ju tyvärr inte vara med då).

 

Snart har vi bott i huset ett år och det är helt galet. Vi är klara med all tapetsering och sånt. Så vi har inga måsten just nu och det är väldigt skönt. Vattenbrunnen är borrad och värmepannan fick vi byta ut så det är också skönt att ha färdigt. I sommar vill vi bara ta det lugnt och njuta av vår familj.

 

Kram på er.