Jag har inte velat skriva på bloggen för att jag vet att jag måste skriva om detta för att kunna fortsätta skriva om annat. För 2 veckor sen fick jag ta det tunga beslutet att låta min ena katt Oliver somna in. Min fina gosiga kisse som var så himla mysig och skulle alltid vara med mig och gärna ligga nära och kräva att bli klappat om och om igen. Det kunde göra en tokig ibland men nu saknar jag det hela tiden. Han var en retsticka och bet gärna i växterna för att få uppmärksamhet, kissade lätt på mattor och kläder om de låg på golvet. I lägenheten stod han alltid vid dörren när man kom hem och fick han chansen smet han gärna ut och sprang upp en våning där han stod och väntade tills man kom och tog honom. Ja han hade en stor personlighet och man såg att han hade lite inavel i sig och rörde sig inte lika smidigt som sin bror, Rasmus. Vi upptäckte att han en kväll inte kunde gå och trodde han kanske stukat ett bakben. Han blev inte bättre, blev röntgad och fick medicin som inte hjälpte utan han började tillslut kräkas av den. Jag var uppe flera nätter med honom och pysslade om honom men det var tufft att se honom så. Han var ändå pigg och man såg att han ville vara med oss och han var kelig och lite busig. Men vi fick tillslut lägga in honom under natten på sjukhus och när de nästa dag kollade igenom honom såg de flera fel i ryggen och att det fanns inte något att göra för honom. Djur ska inte lida och plågas men jag blev otroligt ledsen över att förlora honom...Jag har varit ett vrak som gråtit och gråtit och varit så ledsen. Jag tänkte att, hur skulle jag kunna ha en bra vår och sommar och kunna njuta av att bli mamma när inte Oliver finns kvar? men livet måste gå vidare och inget blir bättre av att jag ligger i sängen och storgråter. Emil har varit ett fantastiskt stöd och han har ställt upp så himla mycket. Det är tur att han är lika förtjust i katter som jag är. Han är en underbar kille.

 

Jag har längat tills man kunde fytta ut till landet och att de skulle få bli utekatter och ligga och päsa i solen eller skuggan och jaga smådjur. Det känns orättvisst att Oliver aldrig fick uppleva det för jag vet att han skulle älskat det.

 

Vila i frid min fina kisse.