Oj vår bebis är 3 månader redan om två dagar och jag har inte haft nån tid alls att sätta mig framför datorn. Få se hur länge jag hinner sitta nu. Att bli tvåbarnsförälder är verkligen som att kastas in i en storm där man lätt tappar bort sig själv och bara försöker ta sig igenom dagen. Skrik, gråt och saker som kommer flygandes.

 

Vi börjar från början. Om jag nu minns allt såhär 3 månader senare.

 

Natten till den 6 maj, då bebis var beräknad, närmare 01:20 så vaknar jag av att det knäpper till där nere och jag flyger upp ur sängen och in på toan. Hur fort man nu kan flyga när man är 9 månaders gravid. Jag hade nämligen läst att det där "knäppet" kan vara vattnet som går och jag ville inte att hela sängen skulle bli blöt. Det var ingen fara på taket för det kom nog bara nån deciliter och slemmigt var det också så den proppen gick nog delvis med. Spännande tänkte jag och gick och la mig igen. Efter bara tio minuter kom en sån smärtsam värk så jag var tvungen att ställa mig upp. Jag gick ner och hämta min TENS-maskin som jag hyrt men det blev bara värre. Värkarna kom för tätt och gjorde för ont. Jag gick ner och tog en dusch och alvedon istället. Lindrade lite mer och jag kunde i min fåfänga raka till mig lite. Efter en timme gjorde det för ont. Värkarna kom var 5 minut så jag väckte Emil som sov inne hos Isac. Jag gick ner för att ringa förlossningen men efter några minuter fick Emil ta över. Värkarna blev för jobiga. De hade det lugnt så vi var välkomna in. Emil ringde sina föräldrar som skulle vara barnvakter och vi packade det sista. I slutet stod jag och hoppade av smärta och undrade var tusan de höll hus. Att slappna av och andas ordentligt var som bortblåst och jag spände mig och kved av smärtan. Tillslut såg vi dem och då körde vi direkt. Det började trycka på lite neråt i bilen in så jag blev lite nervös. De hade byggt om och i mökret försökte vi hitta en parkering tills jag blev tokig. In genom akutmottagningen och jag flåsade mig hela vägen till förlossningen. Vi plingade på och så fort de öppnade så kved jag att jag behöver lustgas. Sköterskan log lite och föste in mig i deras undersökningsrum. Strax därefter kom barnmorskan och jag fick en värk och de fick bråttom och föste snabbt in mig i ett förlossningsrum och drog av mig kläderna. Klockan var väl ca 03:50 när vi kom in.

 

Jag var öppen 10 cm (jisses) och hade bara en liten kant kvar som inte hade utplånats. Tur att vi åkte in när vi gjorde. Jag fick lustgasen och höll stenhårt i den så de fick be mig att andas lite utanför också för bebisens skull. Kort därefter kom krystvärkarna och jag krystade och krystade och tänkte, borde det inte gå snabbare denna gången? När barnmorskan sa att hon nog måste klippa mig så tänkte jag neej inte denna gången också. Men det gjorde hon och strax därefter var bebis ute. Klockan 04:44. De sprang iväg med bebisen och Emil hängde på. Vad jag då inte visste var att bebisen hade navelsträngen lindad två varv runt halsen och andades inte när bebis kom ut. Barnmorskan hade fått tag i axeln på bebisen som låg lite fel och snabbt dragit ut barnet så höger nyckelben gick av. Bebis fick syrgas och piggnade till utan skador på hjärnan. Så skönt. Jag fick hålla bebis men innan jag hann kolla kön hade en sköterska sagt att han mår bra så då visste jag att det var en pojke. Världens finaste pojke.

 

Min moderkaka ville inte lossna denna gången heller så barnmorskan skickade ner mig till operation. Jag hade samma läkare som sist. Jag fick spinalbedövning i ryggen och var rätt trött och dåsig. Då moderkakan satt fast rätt ordentligt så förlorade jag en massa blod även denna gång. Jag fick infarter i båda händerna och fick blod, blodplasma och antibiotika och allt vad det nu var. Men jag kände inget av vad han höll på med där nere och det var skönt. När de var färdiga fick jag ligga på uppvak. Jag kände inte mina tår så jag fick vänta tills jag var piggare. Det var en annan kvinna som låg snett framför mig och hon kräktes hela tiden. Jag tyckte lite synd om mig själv där jag låg och saknade min make och son. Efter några timmar, jag tror klockan var runt tio så fick de komma och hälsa på och sen fick jag följa med upp, liggandes i min säng, upp till förlossningen. Charlie fick åka iväg och röntgas men tack och lov hade han inga andra frakturer än nyckelbenet. Vi fick ett rum med två sängar. Jag var rätt groggy och jag hade värkar med tio minuters mellanrum som jag fick andas mig igenom. De provade att ge mig morfin men det hjälpte inte. Läkaren kom in igen och skulle känna på mig lite och de kom överrens att jag var tvungen att åka ner till operation igen.

 

Några veckor senare försöker jag fortsätta min berättelse.

Under operationen fann de en bit till moderkaka som satt fast. Jag förlorade mer blod. Jag fick samma spinalbedövning så jag kände ingenting och kände mig lite borta. Om man skulle dö av blodförlust så kan jag tänka mig hur det skulle va. Man bara dåsar bort liksom. Jag fick ett EKG på mig vilket jag inte reflekterade då. Jag fick ännu mera blod och olika påsar.

 

Ytterligare nån dag har gått, den 20 augusti idag. Får se hur långt jag hinner idag.

Ja jag även syrgas så jag hade så många slangar överallt. Jag var nog rätt medtagen. Sen fick jag ligga på uppvak igen. Supertråkigt att bara ligga och stirra i taket i flera timmar. De var tvugna att ha koll på mig och se till att jag fick i mig alla påsar med blod. Om man räknar med båda mina förlossningar och mängden blod jag förlorade och sen fick påfyllning på så har jag nästan bytt ut hela min kropps blod. Framåt åtta tror jag det var kom Emil ner och hälsade på. Vår son var kvar på förlossningen. Han fick ersättning och mådde gott. Eller ja han fick alvedon och hade nog ont i sin axel stackarn. Efter ytterligare nån timme fick vi åka till ett rum och äta lite mat. Sen bestämde de att vi skulle upp till förlossningen igen och sova där över natten. Jag fick träffa Charlie igen och kunde amma honom. Jag var fortfarande helt sängliggande. Dagen efter flyttades vi till BB och hade eget rum med toalett och dusch. Jag har för mig att jag duschade då. Öm och svullen och med noll knipmuskler så är man inte på topp efter en förlossning. Än värre när man blivit klippt och förlorat en massa blod. Sen blev det stopp i våran toa och dusch vilket var trist för att ta sig ut i korridoren och in på en annan toa var lite bökigare. Minnet sviker mig lite men jag tror att då på söndagen så åkte Emil hem en runda och skulle hämta lite kläder och sånt. Kan ha varit på måndagen också. När han var hemma så kom det in en läkare och började prata om mitt hjärta och att jag kanske måste ha pacemaker och att de skulle göra ett ultraljud på hjärtat. Jag blev helt chockad och fattade först ingenting. Jag skulle ner och göra ultraljudet med en gång så jag messade Emil att skynda sig tillbaka. Charlie fick vara kvar på BB. Man är rätt utelämnad under en förlossning även om man inte bryr sig jättemycket på grund av all smärta och sen när man ska få till amningen så får man ha brösten i vädret medans de försöker hjälpa till. Så att ligga med bar överkropp så en läkare och hans elev kunde, ganska hårdhänt, köra runt med en doppler eller vad det heter, runt ens bröst var inte direkt vad jag var sugen på. Jag ville bara ha en normal enkel förlossning där vi kunde åka hem efter en dag. Så blev det verkligen inte...

 

Sen blev jag körd tillbaka. Japp jag fick åka rullstol fram och tillbaka med tårar i ögonen. Lätt för att gråta har jag och hela situationen blev för mycket. Läkaren skulle titta på proverna och samtala med andra läkare i Jönköping och Linköping. Vi blev nedflyttade till intensiven och jag blev kopplad till ett EKG med sladdar som satt fast i väggen. Ännu mer flashing av mina bröst. De tog en massa prover. Jag skulle få en spruta i magen varje kväll mot blodproppar och den sved. De tog blodprov och blodtryck och allt vad det var varje dag. Så fort jag skulle på toaletten eller duscha fick jag säga till så fick de koppla loss mig och vänta utanför tills jag var klar. De hade bara en toalett i korridoren så om någon av mina 80-åriga grannar skulle använda toan kunde man få vänta en bra stund innan den blev ledig. De kunde också komma in, personalen alltså, och dra ut en toastol på hjul i vild fart. Eftersom man inte fick låsa bara dra för en röd skylt så kunde släktingar till nån av mina grannar råka öppna dörren. Härligt. Nåja vi fick ju sova tillsammans på rummet alla tre och det fanns en tv. Tack och lov.

 

På fredagen så fick jag åka ambulanstransport upp till Jönköping och göra ytterligare ett ultraljud på hjärtat, denna gång med en kvinnlig läkare och en snygg elev. Senare kom även en annan manlig läkare som kollade. Han sprutade in kontrastvätska för att kunna se bättre. Magnetröntgen var först. Den var jag nervös för eftersom det verkade som den kunde vara lite obehaglig. Först när jag kom upp så fick jag ett rum och sen lunch och jag passade på att pumpa ur lite mjölk med en pump jag fått låna av BB. Eftersom jag skulle spendera större delen av dagen i Jönköping och få kontrastvätska i kroppen under magnetröntgen (då får man inte amma på 24h) så fick jag pumpa och Charlie fick ersättning. Mina bröstvårtor var så såriga av amningen så det var skönt med en paus. Det var blod, svett och tårar att försöka orka amma när det gjorde så otroligt ont. Bebisar har ju såna sugreflexer som är så starka att man knappt får bort dem från bröstet. Jag ville ju amma och oftast blir det bättre efter nån vecka men puh det var kämpigt. Över till magnetröntgen igen. Jag fick ligga på en brits och lite förvånande fick jag behålla min fina skjorta på. Sen la hon nån bräda typ över brösten och aj aj mina bröstvårtor. Jag fick hörlurar så jag skulle kunna höra henne. Sen åkte jag in i det här röret. Jag fick hålla andan massor av gånger och ibland så länge att hela kroppen började skaka i protest. Efter halva tiden fick jag kontrastvätskan genom min infart i handen. Det blev kallt och ilade och var inte direkt skönt. Sen fick jag hålla andan igen i flera omgångar. Efter nån timme var vi färdiga och då fick jag vänta lite till på mitt rum innan jag blev skjutsad i rullstol igen till ultraljudet. Jag fick inte lämnas själv så det var nån som stod jämte mig och väntade. Jag kände mig ju inte så dålig så det var lite svårt att ta in att jag inte fick vara själv eller gå själv. Sen fick jag äta middag på mitt rum innan abulansen körde hem mig igen. Det gick bra att åka baklänges på en bår fast jag är åksjuk. Alla var väldigt vänliga. Jag var en lipsill med känslorna utanför kroppen som grät hela tiden. Kände mig så liten och rädd.

 

Jag har för mig att jag fick samma dag eller dagen efter göra en vanlig röntgen också fast i Värnamo. Också med bar överkropp med en ung tysk läkare. De är ju vana men jag började bli trött på att flasha mig. Fick ju göra det varje dag i och med EKG:et. Trött var jag även på min infart i handen som gjorde ont och var i vägen när jag skulle ha Charlie. Trött på alla sladdar som också gjorde det svårt att amma eller ens röra sig. Trött på allt stickande med nålar. Nä jag ville hem och kollade på skärmen varje morgon och hoppades att mitt Ave-Block 2 skulle försvinna och mitt hjärta hade återhämtat sig av sig själv. Det hoppades ju läkarna också för de trodde att ansträngningen av förlossningen och all blodförlust hade orsakat det hela och att om vi avvaktade skulle det förhoppningsvis gå över av sig själv. Jag kunde ju haft det sen innan också. Jag hade inte gjort ett EKG innan, vad jag vet i alla fall. På söndagen vaknade jag av att jag kände mig dålig. Jag svettades hela dagarna och nätterna innan också och fick byta skjorta ofta och sängkläder. De tog min temp och jag hade feber som bara steg och steg. Jag hade ont i ena bröstet så vi anade att det kunde vara mjölkstockning. Blodprov togs, odling på min mjölk och senare på kvällen ville de undersöka min livmoder så inget var tokigt där. Så jag blev upprullad till förlossningen. Jag var matt och trött hela dagen och de fick leda mig annars höll jag på att ramla omkull. Emil som försökt vara tapper och stark hela tiden började nu tappa orken. Han var så orolig för mig. Jobbigt för oss båda var ju att Isac inte var med oss. Han bodde hos farmor och farfar och hade det jättebra men han undrade ju lite var vi var och om han inte skulle åka hem nångång. Jag saknade honom så och var först rädd att han skulle komma och hälsa på och se mig sjuk och sen vara tvungen att åka hem igen.

 

Minnet sviker mig lite men jag tror att mormor, pappa och min bror kom och hälsade på på tisdagen (Charlie kom på fredagsnatten) och sen kom svärfar och Isac på onsdagen.

 

Hm ja nu har det gått tre månader till och Charlie är över sex månader. Tiden går så galet fort och det är svårt att få tid att sitta ner och skriva. Men jag ska försöka skriva lite till.

 

Jag fick byta avdelning på måndagen till medicin D. De sa direkt att kanske nästa vecka på tisdagen eller onsdagen skulle jag få min pacemaker inopererad. Det var lite nedslående att höra. Ligga där över en vecka till.  Jag fick ett mindre rum högt upp och fönsterna gick inte att öppna. Det var lite tråkigt när det var så varmt och soligt väder. Jag fick inte heller lämna avdelningen så gå och ta en nypa luft gick inte för sig. Kändes rätt absurbt. Jag kände mig inte sjuk. Lite trött bara som man kan känna sig när man fött barn. Det sägs att det är som att springa ett maraton, en förlossning. På rummet fanns i alla fall en toalett och en dusch och jag fick en dosa runt halsen där de kopplade in mitt EKG i stället för en apparat i väggen. Så jag kunde röra mig lite friare. Vi tyckte det var bäst att Emil sov hemma med Isac och kom och hälsade på varje dag. I bland med Isac och ibland själv. De hade en massa leksaker på avdelningen så det tyckte Isac var kul. Han blev lite ledsen första gången de skulle åka hem men sen gick det rätt bra. 

Det var tröttsamt att bara ligga och vänta varje dag med strålande sol utanför. Långtråkigt och jag saknade min familj. Charlie mådde bra men var lite gnällig av sig så ibland fick jag be en sköterska hålla honom så jag kunde slänga i mig lite mat. Men det var också väldigt mysigt, särskilt på kvällarna att ha honom på bröstet och bara mysa.

Jag fick lite besök av en kompis och min bror och far kom igen med lite papper som behövdes skrivas under.

 

Varje morgon kom läkarna och sjuksköterskor och gjorde sin rond. Ingen förändring.

 

Tillslut när infektionen gått ner så fick jag en inbokad tid till att operera in min pacemaker. Kändes nervöst och jag ville krasst nog inte bli skuren i och få ett stort ärr. Lite fåfänga hade jag kvar trots allt. Självklart också tacksam över den fina vård vi har och hjälp till att kunna leva ett normalt liv.

 

På onsdagen kom de och hämtade mig med ambulans. Jag hade fått duscha med sterila svampar dränkta i bakterielösande tvål, både kvällen innan och på morgonen. Fasta sen kl tolv på kvällen/natten. Emil tog med sig Charlie upp i bilen till Jönköping då de trodde att jag skulle få sova över en natt där. Fick ha sjukhuskläder på mig. Sen blev vi satta i ett lite sunkigt rum. Klockan var nog runt nio och operationen skulle ske på förmiddagen. Men tiden gick och jag blev allt mer nervösare och hungrigare. Det blev lunch och Emil fick in en bricka med mat och jag bara fick avundsjukt titta på. Sen blev det äntligen min tur. Jag fick lite smärtstillande innan sen körde de iväg mig i rullstol. Jag vill bara resa mig och springa därifrån. Jag blev inkörd i en slags sluss där de körde ut en annan kille från operation som hade opererats. Vi hälsade kort innan de körde ut honom. Två läkare kom ut och skulle smita i väg på lunch innan de skulle ta hand om mig. Så jag fick vänta en stund sen kom sköterskorna och körde in mig till operation. 

 

I morgon är det nyårsafton och Charlie är snart 8 månader så jag tänkte att nu är det verkligen dax att försöka bli klar med detta inlägget.

 

Jag blev bara lokalbedövad och den bedövningen gjorde jätteont. Sen när jag var bedövad hörde jag ett frasande ljud och då visste jag att nu får jag mitt ärr som jag ska bära med mig resten av livet. Fåfängan fanns kvar ändå. Operationen var obekväm och smärtsam. Jag grät när den var över och kände mig lite dum. Dessa duktiga läkare och sköterskor som sett till att mitt hjärta slår som det ska men jag är blödig och med alla hormorner i kroppen. Ja det blev en hel del tårar under min sjukhusvistelse. Jag hade hoppats på en enklare förlossning och inte att få en främmande sak inopererad som jag måste byta ut var tionde år ungefär. Säg att jag lever till 85, då är det 5 operationer. Låter inte så mycket men känns inte så kul. Nåja allt har fungerat bra och jag är tacksam för all hjälp jag fått. Jag fick lämna sjukhuset samma dag och det var en konstig känsla att få ta på sig sina egna kläder och gå ut i den friska luften. Frihet! Underbart!

Armen eller där jag blivit opererad värkte de första dagarna men sen gick det bra. Jag mådde lite dåligt och var inne på kontroll men allt såg bra ut. Jag hade även en period då jag mådde väldigt illa och var yr men jag var och kollade upp mig men allt såg bra ut. Efter ca 3 veckor började jag må bättre och illamåendet kom bara ibland. Kan ha varit stress också för blir jag väldigt stressad så mår jag illa.

 

Första natten vi var hemma så sov Isac hos sin farmor och farfar och sen åkte vi och hämtade honom dagen efter. I början var det lite spännande tyckte han men sen har han också varit ganska svartsjuk och kastat saker och bitits och sparkats. Mest mot Emil och särskilt om han har haft Charlie. Det har varit kämpigt att tackla allt men nu har väl alla vant sig lite mer. Isac utvecklas och testar sina gränser och försöker lära sig hantera alla känslor som stormar runt i hans lilla kropp. Han är en jättefin och omtänksam kille som kramas ofta och säger att han älskar oss. 

 

Charlie är en liten kille numera. Glad men krävande och så nyfiken på allt. Han far runt som en galning i sin gåbil och ska undersöka allt, vilket har resulterat i att han glidit ur sin gåbil några gånger. Han har precis lärt sig att sitta men kryper inte än. Han snurrar helst eller ålar sig fram så han lär sig nog snart. Inga tänder än. Han får små portioner av gröt, frukt och mat. Jag ammar fortfarande men det skulle vara skönt att snart sluta. Han har börjat sova lite längre på natten äntligen. Han är en sån härlig liten pojke. 

 

I början när vi kom hem och även på sjukhuset var det lite jobbigt då jag hade förhoppningen om en dotter. Jag kunde gråta här hemma med och känna mig jättedum. Det var som jag behövde sörja över att aldrig få köpa de där rosa klänningarna eller inreda ett flickrum, få fläta hår och gå på mysiga shoppningturer ihop. Jag tror jag hade den inställningen om en son och en dotter för jag har en bror så vi är en kille och en tjej. Jag har aldrig sett mig som en som har två tjejer. Jag har alltid velat ha en son och nu har jag två. Jag tror de kommer växa upp till två helt fantastiska killar och jag hoppas vi kommer ha en nära och bra relation hela livet. Jag älskar dem så och jag är så stolt över dem. Nä jag kommer förmodligen aldrig få en dotter och det är ok. Jag har mina fina killar och jag är lyckligast i världen över dem. Tänk vad mycket vi kommer att hitta på tillsammans. Vi kanske hittar något gemensamt intresse som vi kan dela? Vi har en spännande framtid framför oss och jag hoppas alla kommer få vara friska och inte drabbas av några hemska olyckor. 

 

Kram på er.

 

 

Jag är så ofantligt trött. Jag orkar ingenting och det är frustrerande för det har varit så i några veckor nu. Det behövs dammsugas och fixas och det är mest jag som ser till att sånt blir gjort. Emil skulle ändå blir sur om han ser att jag anstränger mig för mycket. Kanske orkar putsa nåt fönster sen. Vi har ingen bra stege så jag kan inte nå alla på utsidan ändå.

 

1 maj i dag. Jag ville ju ha en majbebis och nu blir det så. Det ska bli finare väder denna veckan också. Regn, snö och kyla har präglat april månad så nu hoppas vi på vår.

 

Jag var hos barnmorskan i onsdags. Tänkte först berätta om mina känslor om att vilja ha en dotter men jag kände på vägen dit hur tårarna brände bakom ögonlocken och sen fick jag en hel annan bm än hon jag brukar ha så då kändes det inte så enkelt. Allt såg bra ut och jag grät ändå hela vägen hem. Det kändes oerhört tungt att bära på alla känslor. Rädslan för förlossningen och smärtan, vilket kön vi kommer få och kommer Emil orka utan att stressa sönder sig. Emil ringde på eftermiddagen för han hörde att jag var ledsen och fick mig att berätta om mina känslor angående vilja ha en dotter. Han var jätteförstående och det var skönt att få lätta mitt hjärta. Det är jättesvårt att prata om sånt här. För det känns väldigt egoistiskt att önska ett visst kön på sitt barn när vissa kämpar så hårt för att ens bli gravida.

 

I fredags hade jag mycket onda förvärkar och var väldigt trött så svärfar kom och hämtade Isac på eftermiddagen. Sen bjöd vi över dem på lite hämtmat på kvällen. I lördags åkte jag en sväng på barnloppis och hittade några tröjor till Isac. Vi var ute i trädgården sen och jag planterade om lite och släpade på en massa stenar men sen sa kroppen i från och jag fick vila en stund. Sen på kvällen var vi bjudna till Emils vänner och åt en massa god mat.

I går, söndag, åkte vi först på kosläpp vilket jag tycker är himla härligt, och sen på eftermiddagen åkte vi och firade svärfar som fyllt år.

 

I dag är ju en röd dag så då är Emil hemma. Vi ska bara ta det lugnt, vara ute och pyssla och ev. gå på byns loppis. Kanske drar vi fram grillen senare. Vi har ju fått grillat både i lördags och söndags.

 

Annars är väl läget som vanligt, stor mage så jag har knappt några toppar som når om magen. Händerna domnar lätt och sticker till ibland när jag tar ett djup andetag. Konstigt. Magen värker då och då. Foglossningen på insida lår och mellan benen känns lite värre. Det var jobbigt att vända sig i natt. Väldigt jobbigt tryck på natten både innan och efter jag kissat i magen. Ont i nedre ryggen om jag inte sitter rätt. Men den här orklösheten är värst. Att bara orka sitta/ligga och vila hela dagarna när man har en son och ett hem som behövs ta hand om så känns det jobbigt. Jag känner mig oduglig även om jag är i vecka 40 och har beräknad bf på lördag. 

 

Tillbaka till soffan antar jag.  

 

Kram på er.

Idag går jag in i vecka 39 (38+0) och de här 9 månaderna har gått väldigt fort. Tänk att redan i vecka 6 så frågade min svärmor om jag var gravid och jag höll på att trilla av stolen. Hon är inte den som vill lägga sig i för mycket men är väldigt omtänksam. Blev väldigt snopen men ville inte säga nåt då men redan i vecka 8 började magen växa och eftersom vi är där ofta så då berättade vi för dem.

 

Vi har bott i huset ett år, gift oss och väntar nu vårt andra barn. Förlossningen närmar sig med stormsteg. En vecka har redan gått sen vi var på kontroll på förlossningen och det har varit väldigt skönt att få några dagar där jag mått ganska ok. Jag är väldigt trött om dagarna och försöker lyssna på min kropp och vila mycket. Känns mer ok att bebis kommer nu då han eller hon fått växa på sig lite till. Men det kan ju också dröja en månad.

 

Hade vänner på besök i går med deras söta lilla dotter. Det var roligt att vi hann ses innan bebis tittar ut. I dag vilar alla så mycket vi kan. Slapp söndag. Bara jag som är lite rastlös men orkar inte direkt ta för mig någonting.

 

Måste tydligen till jobbet och tömma ut mitt skåp då de behöver det i sommar. Inte så sugen på det. Enda som lockar är att jag kan köpa en glasshake på max samt gå in på Blomsterlandet en sväng. Jag tror jag blivit lite av en trädgårdsnörd men bara om jag slipper lägga ner allt för mycket tid. Det ska vara enkelt. Det är mycket att lära sig dock.

 

I morgon ska jag även på utvecklingsamtal för Isac. Sen ska jag nog försöka ligga på soffan och vila så mycket som möjligt.  

 

Kram på er.

Fy vilka jobbiga dygn det har varit. I lördags hade jag lite jobbigare förvärkar men det gick an. I söndags åt jag frukost men var trött och hade ont i magen så jag la mig igen. Men sen fick jag springa på toa hela tiden. Fick inte behålla någon mat och mådde illa. Magen började krampa konstant och det gjorde bara ondare och ondare. Sen eftermiddagen så ringde jag till förlossningen efter Emil tjatat på mig och sköterskan var stressad eftersom de hade ett akutfall men sa att jag skulle komma in på kontroll. Isacs farfar kom och hämtade honom och vi körde in. Det var jobbigt i bilen in. Jag hade konstant ont fast ibland stegrade smärtan sig och gjorde ondare. Det var ju inga direkta värkar men smärtan var hemsk. Väl där fick vi vänta på undersköterskan sen barnmorskan sen vänta igen och sen på doktorn etc. Det tog sin lilla stund. Slutsatsen var i alla fall att inget var på gång än och alla prover såg bra ut. Mitt blodtryck var högt först när jag kom in men bättre efter en stund. Jag fick morfin och sovdos med mig hem. Det var kämpigt att åka hem igen med smärtan men samtidigt hade vi ju inget där och göra eftersom förlossningen inte var igång. Så fort jag steg ut ur bilen kände jag att jag var tvungen att gå på toa och då började jag även kräkas. Sen kräktes jag ytterligare efter några timmar. Tabletterna hjälpte bara lite grann och jag sov nån timme här och där. Hela dagen efter låg jag i sängen och försökte sova. Det var den enda gången det inte gjorde ont eller jag mådde illa. Kramperna hade gett med sig men jag var rätt öm. Jag kände mig helt utslagen. På tisdagen mådde jag också väldigt illa och hade knappt kunnat äta nåt. Så Emil började senare och körde Isac till förskolan sen fick farfar hämta honom så körde Emil dit sen efter jobbet och hämtade honom. Jag provade att äta lite mer på kvällen men fy vad jag mådde illa och det brände från halsen ner i magen. Var inne på toan flera gånger för jag trodde jag skulle kräkas men det gjorde jag aldrig. 

 

Till råga på allt har ju diskmaskinen gått sönder så Emil har varit extra sliten med att försöka ta hand om allt och alla. Jag är orolig om han kommer orka när vi får en bebis också. Han fick ta en lugnande tablett innan vi skulle in till förlossningen för han var så uppe i varv. Det gjorde mig stressad. Han behöver minst en vilopaus om dagen annars orkar han inte. Han gör så gott han kan och är ett jättefint stöd och en jättebra pappa.

 

I dag mådde jag jätteilla på morgonen men sa att jag kunde lämna Isac för jag skulle ändå lämna prov på mvc efter. Jag tog en åksjuktablett och det hjälpte faktiskt sen köpte jag tabletter mot halsbränna så det har lugnat sig lite också. Det är himmelriket när man går från att konstant må dåligt till att må hyfsat om än för bara en kvart.

Sen hämtade jag Isac vid två som vanligt och det gick bra att ha honom hemma. Jag orkade till och med diska och laga mat till Emils stora glädje. Jag tror att en liten del av min slempropp gick innan. Svårt att urskilja vad som är vad men det kanske blir bebis inom en vecka. Vi tror den kommer tidigare precis som Isac. Just nu har jag mest mina vanliga gravidbesvär som ont mellan benen, mensvärk och domnande händer när jag ligger ner.

 

Allt som jag velat ha färdigt får helt enkelt vänta. Just nu känner jag att jag behöver vila mycket och samla kraft.

 

Kram på er.

Onda förvärkar eller vad det nu är har väckt mig flera gånger i natt. Värst är det innan och efter jag kissat. Det släppte aldrig och efter nån timme gav jag upp och gick ner. Hade då vaknat flera gånger innan. Somnade bara om nån timme innan resten av familjen kom ner. Har ont i magen då och då men inte som värkar. Mår lite illa och är trött som tusan. Samtidigt känner jag mig lite stressad för Emil måste in till stan och köpa en grej till diskmaskinen som gav upp och började läcka vatten. Sen ska han laga janssons och Isac ska få leta efter ett påskägg innan vi drar till svärföräldrana. Jag låg och tänkte i natt att om det ska dra igång så behöver det väl inte göra det på själva påskafton. Men jag lär säkert gå över tiden fast det känns som jag ska föda snart. Jag har tänkt köra på så mycket avslappning och andning som möjligt men så fort smärtan kommer i magen inser jag att det kommer bli kämpigt. Det är så lätt att spänna sig och tänka nej jag är inte redo än. Jag vill inte gå igenom denna smärta.

 

Jag tog mod till mig och skrev om mina tankar och känslor i en facebook grupp för de som ska ha barn i maj, om min längtan efter en dotter. Var rädd att bli påhoppad men det fanns en fantastisk förståelse och många som bar på samma känslor. Skönt att få prata av sig lite. Det är ju inte att jag kommer sörja den son jag kanske får, han kommer jag älska från första stund. Utan det är en sorg över en dotter jag kanske aldrig kommer få. Det där speciella mor och dotter bandet. Om jag bara får pojkar så vet jag att det i framtiden kommer svida lite i hjärtat när mina vänner hittar på mor och dotter saker med sina barn. Det är i så fall en smärta jag kommer få leva med och som jag levt med sen jag var ung och mina kompisar hittade på saker med sina mammor. Ett liten sting av sorg och avundsjuka. Det går ju inte stänga av sina känslor. De bara finns där hur mycket jag skulle önska att de inte gjorde det.

 

Så knäppt egentligen, får jag en dotter så skulle jag känna att min familj är komplett och får jag en son kommer jag bli jätteglad men ändå känna en saknad och längtan efter en dotter. Så att förlossningen närmar sig känns inte bara nervöst på grund av smärtan den kommer föra med sig. Jag är nervös hur jag kommer reagera och känna. Snart får vi träffa vår son eller dotter. Jag vill verkligen inte må dåligt över att få en son. Jag vill bara vara lycklig...

Förhoppningsvis så blir det bara total lycka och allt faller på plats oavsett kön. Jag kanske inser att mina känslor inte var så starka efter en dotter, vem vet...

 

Nu måste jag sova lite till om min kropp tillåter det.

 

Kram på er.

I dag går vi in i vecka 37 och på min app står det att 95% av alla födslar sker mellan vecka 37 och 42. Det känns så verkligt på nåt vis nu. Jag känner dåligt samvete mot vår son. Hur kommer han känna sig när det kommer en ny familjemedlem som kommer ta en massa tid och uppmärksamhet. Jag vill inte att han ska känna sig utanför på något vis. Han är ju vår älskling.

 

Jag har känt mig som världens tråkigaste mamma i flera veckor. Jag orkar inte bära på honom, inte vara nere på golvet och leka, inte springa runt och busa. Konstant trött och lättretlig. Det gör också att jag får dåligt samvete.

 

Emil är också trött. Han behöver vila då och då. I bland undrar jag hur vi ska orka med en bebis. Det kommer vi ju göra men det kommer bli kämpigt.

 

I natt vaknade jag som vanligt vid 3-tiden och fick tillslut gå upp och kissa sen kunde jag inte somna om utan blev vrålhungrig och fick gå upp och äta. Sen var jag vaken några timmar innan jag kunde somna om och sov nån timme till. Efter jag varit på toaletten så fick jag så ont i magen. Tänkte jag skulle öva rätt andningsteknik och avslappning men det blev ännu värre. Hjälpte att lägga mig på sidan. När jag får lite ondare i magen blir jag nervös och lite rädd och tänker, ska det sätta igång nu? Jag är inte redo. Jag lär aldrig bli redo att möta den smärtan som en förlossning innebär. Samtidigt känner jag mig tung och otymplig så jag vill ha tillbaka min kropp.

 

Benen och fötterna är mer svullna. Jag hade ont i ena stortån i några veckor men det är nästan borta. Kändes som en sena eller muskel hade blivit för kort. Om jag är ute och går blir händerna helt vita och tjocka. Om jag suttit en stund känns det som jag inte kommer komma upp. Som om hela kroppen kommer ge vika. Att vända sig på natten är rena träningspasset och det värker mellan benen. När jag borstar tänderna så blöder jag väldigt mycket och jag har en konstant svullnad mellan två tänder. Både framför och bakom.

 

Jag var på massage i veckan och det var skönt. Denna veckan ska jag till barnmorskan på kontroll. Jag hoppas alla värden ser bra ut så jag inte måste ta något glukostest. Med Isac så steg mitt blodtryck från vecka 37.

 

Skönt att inte ha för mycket inbokat men samtidigt finns det massor av saker jag skulle vilja få färdigt. Precis som jag inte kommer ha tid till någonting sen. Jag kommer ju ha mindre tid till att göra saker och så vill jag lägga min tid på familjen istället.

 

Jag kanske ska ta en powernap så jag blir en lite trevligare person sen.

 

Om bebisen väljer att titta ut inom två veckor känns det väldigt snart men om det dröjer till vecka 42 känns det väldigt långt bort. Vi får väl se.

 

Kram på er.

Oj. jag tänker att jag ska gå in och skriva lite då och då för min egen skull men nu är det väl en sådär 9 månader sen. Tiden rusar i väg.

 

I juli/augusti så mådde jag illa och hade ont i magen. Trodde då att jag var gravid men det var jag inte. Vi hade ju börjat lite smått att försöka efter bröllopet. Eller ja jag tänkte att om det hade skett under bröllopsnatten hade det ju varit fantastiskt men så blev det inte. Månaden efter mådde jag också illa och kände mig konstig men jag tänkte att nä, kroppen spelar väl mig ett spratt. Det kan ju vara ägglossningen som spökar. Jag gjorde ett eller snarare två olika test och båda visade klart och tydligt att ja jag är gravid. Nervöst och jätteroligt. Så nu ca 8 månader senare och 20 kg+ så sitter jag här med en jättemage. 6 maj är bebis beräknad.

 

Vi vet inte könet. Viktigast är att vi får en frisk och välmående bebis men visst skulle det vara jättemysigt med en liten tjej. Det är känslor och tankar som är tabu att prata om och jag har stängt in dem så mycket jag kunnat. Vem är jag att komma och önska ett kön. Det finns många som kämpar och kämpar för att bli gravida utan att lyckas eller får missfall eller andra problem. Som skulle ge allt för att få en liten bebis. Och så blir vi gravida jättelätt båda gångerna och så kommer jag och gärna skulle vilja ha en tjej. Självklart blir jag enormt glad om det är en liten gosse som tittar ut. Vi vill ju främst ha ett barn till. Jag hade en jobbig period i början av året då jag var helt inställd på att det blir en pojke. Alla andra i vår närhet har fått flickor och jag går i affärerna och suktar efter alla fina rosa tjejkläder. Jag älskar rosa och klänningar och att få inreda ett flickrum hade varit så underbart. Eftersom jag själv är uppvuxen med en bror och pappa, då min mamma dog när jag var 11 månader, så har jag alltid saknat att ha en mamma och shoppa med, kolla på tjejfilmer, gå på spa etc. Visst jag har haft min mormor och mina vänner men saknaden har alltid funnits där. Så att dela mitt liv igen med bara pojkar som kanske bara kommer gilla motorer och fotboll känns lite lite ledsamt. Svårt att förklara utan det låter egoistiskt och dumt. Alla barn är individer och kan gilla helt olika saker. Bara för man får en tjej så kanske hon blir en pojkflicka som hatar rosa och shopping. Det är jobbiga känslor att bära. Alla säger det blir vad det blir, viktigast att barnet är friskt. Ja ja jaa självfallet är det så men... En annan mamma som fick barn för ett tag sen och önskade så gärna få en flicka efter sonen, och fick en dotter, sa, du får inte bli besviken om det blir en pojke. Lätt för henne att säga. Hon fick ju en dotter. Det gör mig orolig inför förlossningen. Jag är rädd att trots all lycka över att bebis kommit ut så vill jag inte känna en uns av besvikelse innerst inne om det är en pojke. Jag vill bara känna glädje. Man har ju hört att de som fått två eller fler pojkar ofta får kommentarer som, åh blev det ingen tjej? Jag tror ingen säger liknande om de som fått två flickor. Hur ska man orka bemöta såna kommentarer när man gärna hade velat fått en liten dotter? Usch vad jobbigt det är att gå runt att känna så här...

Min man och hans mamma är helt säkra på att det blir en pojke. Om man kollar på min magform och hjärtljuden så tyder det på en pojke. Fast jag provade lite knep för att det skulle gynna att det blev en tjej så försöker jag vara inställd på att det blir en son till. Känner mig hemsk....

 

Graviditetens första 3 månader var jobbiga då jag mådde illa hela tiden och fick gå och småäta på jobbet. Var väldigt trött också och kunde inte jobba på som vanligt. Efter det har jag mått illa lite då och då, särskillt om jag inte ätit på ett tag. Det har varit lugnt de senaste veckorna. Jag har känt mig väldigt trött och nedstämd i perioder. Just nu känns det bättre men är rätt trött och har ont i ljumskar och blygdben. Även fått en del förvärkar. Bebis är aktiv och sparkar mycket. Eftersom moderkakan ligger i framvägg började jag inte känna något förän runt vecka 21-22.

 

Isac är en pigg och glad kille. Gosig och snäll för det mesta men har en del känslostormar och testar sin självständighet då och då. Tålamod är vad som behövs då. Han verkar inte jätteintresserad av att det är en bebis i min mage. I början kunde han klappa på magen och sjunga lite för bebisen men nu vill han inte det. Vill inte känna på sparkar eller nåt sånt. När han ser andra bebisar skiner han upp och tycker de är jättesöta. Ja vi får väl se vad han tycker när det kommer en bebis som ska bo hos oss och som behöver en massa uppmärksamhet. Vi får försöka göra honom delaktig men även ge honom mycket egentid också.

 

Jag slutade jobba för ca 3 veckor sen då jag fick gravidpenning. Så skönt. Men jag har så mycket jag vill greja med men dels jobbar kroppen emot mig och de där 5 timmarna som Isac är på förskolan går väldigt fort.

 

Vi har fixat vagn och babyskydd nu i helgen som var. Begagnat men i fint skick. Jag har tvättat upp bebiskläderna. Jag ska packa förlossningsväskan lite idag och skriva förlossningsbrev och lite sånt. Jag är ju i vecka 36 nu så det känns skönt att ha det lite fixat.

 

Jag läser böcker om att ta sig igenom en förlossning på bästa sätt. Förra var en pärs och jag hoppas verkligen denna går bättre. Känner mig lite nervös inför förlossningen. Drömmen hade ju varit att värkarna hela tiden är hanterbara och att förloppet går lagom fort men gärna 4-6 timmar kanske och att jag känner mig pigg efteråt och kan snabbt upp och röra mig samt att vi kan sitta och äta den berömda brickan med frallor ihop som en familj (Isac kan ju tyvärr inte vara med då).

 

Snart har vi bott i huset ett år och det är helt galet. Vi är klara med all tapetsering och sånt. Så vi har inga måsten just nu och det är väldigt skönt. Vattenbrunnen är borrad och värmepannan fick vi byta ut så det är också skönt att ha färdigt. I sommar vill vi bara ta det lugnt och njuta av vår familj.

 

Kram på er.

Tiden flyger förbi som vanligt och nu har vi varit gifta i två veckor. Jag tänkte sammanfatta mitt bröllop, mest för min egen skull så jag kan gå in och läsa och minnas dagen. Jag har ju världens sämsta minne så det kan behövas. Nu har vi köpt en stationär dator så då är det mycket lättare att skriva.

 

I månader innan bröllopet har vi planerat och fixat, stressat och pysslat. Det är verkligen mycket detaljer som behövs gå igenom och många beslut som ska fattas. Att vi också flyttade till ett nytt hus, skolade in Isac på förskolan och sen låg sjuka i sex veckor hjälpte inte till. Ungabytingen somnade ju inte förrän runt tio varje kväll. Det fanns ingen ork eller tid att diskutera eller pyssla. Mormor och Emils föräldrar hjälpte till väldigt mycket med vissa saker. Guld värt. Onsdagen innan så fixade jag mina fransar och naglar. Blev toppen. Sen åkte vi ner till min hemort för att träffa Camillas föräldrar igen som skulle passa Isac på kvällen av bröllopet. På fredagen dekorerade vi lokalen. Tog längre tid än vi trodde och jag hämtade blommor till tårtan, mig, tärnor och männen. Sen kunde jag andas ut hos mormor och mysa lite. Jag sov bra den natten och även veckan innan med. Sen upp och äta lite frukost, duscha, sminka mig. Camilla skrämde mig när hon skämtade att hon skulle köra när hon egentligen skulle vara hos mig men hon kom efter nån minut. Håret och sminket blev jättebra. Min andra tärna, Catrin kom sen och vi gjorde oss klara och åt lite lunch som min gulliga mormor fixat. Bara en kvart försenade åkte vi till Teleborgsslott där vi mötte upp fotografen, min blivande, hans bestman och vår lille guldklimp. Lite blåsigt var det men inget regn tack och lov. Det hade ju regnat i flera veckor så att det var regnfritt var ju fantastiskt. Sen körde vi till vigselplatsen och fick gömma oss för de gäster som redan var där, en timme innan! Vi käkade lite och drack lite mousserande. Sen kom min toastmaster och sa att alla satt i tältet och väntade så då gick vi ut. Isac skulle gå med Camilla men då han var lite kinkig så fick han gå med sin pappa och bestmannen. Sen gick Camilla och sen Catrin och sist jag och pappa. Vi gick in till Erins Shore. Det var med dunkande hjärta jag gick fram ihop med pappa. Inte det minsta nervös för att gifta mig men för den centrala roll med allas ögon man får på sig. Ett hav av mobiltelefoner mötte oss haha. Vi hade ställt upp bänkar och vita mattor, ett litet bord längst fram med en ställning bakom med skira gardiner. Vigselförättaren hade humor och var trevlig. Han råkade säga Johannes istället för Johanna, vilket var komiskt. Så först sa han några välkomstord, sen sjöng Emils syster Kärleksvisan, sen läste vigselförättaren en dikt vald av oss. Just då kom fåren springande som gick bakom så Isac utropade bä, bä ett par gånger. Sen var det vigselakten, båda sa ja. Vilken tur. Sen sång igen, Ett av de sätt. Sen avslutande ord och sen gick vi ut till, I only wanna be with you. Allt tog ca 20 min och gick fortare än vad vi trodde. Sen gick vi och gömde oss uppe på loftet medans gästerna var nere vid baren och fick lite skumpa. Sen ropade toastparet ner oss och vi fick varsitt glas och gästerna fick kasta ris, i mängder. Det tog aldrig slut... Isac glodde förvånat på gästerna och undrade nog vad de höll på med. Sen tyckte han att det här var ju småsten som han kunde köra med traktorn. Sen fick alla komma fram och gratulera oss. Det var jättekul att träffa alla och de var så fina allihopa. Komiskt nog så hade en av Emils kompisar samma klänning som mina tärnor. Jag hade ju beställt dem på Nelly men vad är oddsen liksom? Hon hade kavaj över så man tänkte nog inte på det. Jag kände att inget kunde förstöra denna dagen. Man är i ett sånt lyckorus.

 

Efter alla gratulationer var det dags för tipspromenad och sen fotografering. Anders hade på min inrådan tagit med drönaren för att ta ett fotagrafi uppifrån där vi står som ett hjärta. Blev jättebra. Sen gick vi in och satte oss och åt förrätt. Eftersom vi inte hade möjlighet att provsmaka något mat innan var det lite nervöst men allt var så himla gott och perfekt. Min pappa var den första att hålla tal men under kvällen höll även min lilla mormor tal, Kerstin, min kompis fru, min farbror och Emils syster Carina. Vi blev rörda av att så många hade ansträngt sig för våran skull. Och spexen var många. När en av oss gick på toa började glasen pingla och det motsatta könet kom springande för att ge oss en puss på kinden. Jag blev så paff haha. Satt nog och bara gapade. Sen körde de nyckelleken, där flera killar lämnar tillbaka "min" nyckel men bara Emils mamma lämnar av alla kvinnor. De körde skoleken där vi hade de flesta rätt, min kompis Lisa körde förvånande nog ett spex. Jag skulle klämma på några av killarnas lår, överarm och rumpa och sen avgöra vilken av dem som är min man. Tur att Emil småskrattade lite så jag kunde gå till rätt person för annars hade jag inte haft en aning. Rackarns Lisa! Emils familj sjöng en sång de skrivit själva och som var jättebra. Himla kul. Sen var det två bildspel. En som Benny gjort på vår uppväxt, fram till i dag och en från Möhippan som Catrin hade gjort. Vi sjöng även lite sånger däremellan och smällde ballonger. Och åt medelhavsbuffé. Vi var så nöjda och glada och vårt toastpar gjorde ett kanonjobb. Allt flöt på och vi trodde att vi skulle ha alldeles för mycket tid över men det blev tvärtom.

 

Efter buffén fick alla sträcka på benen och fotas lite i vårt fotobås, vilket var en rokokosoffa. Baren var öppen och tunnorna som stod mitt på golvet funkade bra att hänga runt och snacka. Sen gick min bror, toastmastern, igenom tipspromenaden och delade ut priser. Under tiden ställde de fram bröllopstårtan så den skärde vi upp sen och matade varandra med innan alla andra fick ta. Den var supergod och jättefin. Efter det blev det lite brått med att vi var lite sena med vår bröllopsvals. Ingen kunde ana varför jag var så nervös. Var mest nervös för detta av allt som hänt under dagen. Min tärna hade blivit lite förfriskad och spenderade en god stund på toaletten men kom ut sen och körde på resten av kvällen. Hade ju varit tråkigt om vi hade behövt skicka hem henne i en taxi. Valsen gick igång och det var bara bandet och vi som visste att vi skulle överraska alla med en dansmix. Det blev succé och det var så kul. Fast vi knappt hunnit öva så satt allt och det var riktigt kul att kunna bjuda på oss själva. Vi ville ha en avslappnad stämmning och att alla skulle ha roligt och så blev det verkligen. Alla dansade loss. Lokalen, bandet, maten ja allt var helt perfekt. Alla som vi fanns där för oss under dagen gjorde ett toppenjobb. Senare på kvällen blev det korv med bröd och vid ett gick första taxin. Alla verkade gå hem med ett leende på läpparna. Vi var ett gäng som tryckte ihop oss i en taxi och drog till Växjö där vi skulle bo på hotell. Efter lite mys så somnade vi runt tre. Lyckliga och nygifta.

 

Vilken underbar dag! Allt slit lönade sig och dagen efter hämtade vi våra dekorationer och sen veckan efter tog vi det väldigt lugnt. Det var fint väder så vi kunde bada och grilla mycket. Ett besök på Borås djurpark har vi hunnit med och födelsedagsfirande för mina fina killar. Isac har redan fyllt två år. Galet.

 

Allt är ganska bra. Emil mår lite dålig i perioder men har börjat äta medicin och går hos en psykolog. Han ska prova att jobba denna veckan. Jag har haft magvärk sen i måndags efter bröllopet. Alltså två veckor snart. Vad det beror på får jag kolla upp.

 

Annars försöker vi bara vara och njuta av vårt hus och varandra. Detta är min andra jobbvecka sen veckan efter har vi en vecka ledigt ihop till. Vi får se vad vi hittar på.

 

Kram på er.

 

Jag lär säker komma på en massa fler saker och gå in och lägga till.

I morgon blir jag en gift kvinna. Det känns helt fantastiskt. 

 

Det har varit kämpigt att ta sig hit och det krävs så mycket planering men nu är allt fixat och lokalen är dekorerad. Det blir inget sommarväder med sol o värme men verkar inte bli ösregn heller.

 

Emil drog ner mig till sitt musikrum i går kväll och gav mig en bukett blommor och sen sjöng och spelade han på sin synt en låt som han skrivit till mig. Jag blev så glad så jag satt med värsta leendet och tårar i ögonen. Vilken sångröst min karl har. Han är så himla fin. 

 

Nu får det bli lite skönhetssömn så återkommer jag med mer information sen.

 

Kram på er.

 

 

Isac börjar få en egen vilja och han testar gränserna för fullt. Blir han arg så kastar han saker och han kan skratta när man säger till honom. Ska det vara så här tills han fyller tre? Pust. Han pratar mycket och är nog ganska långt fram i sin utveckling. Han är lite som treåringarna på förskolan. 

Huset står stilla i sin utveckling för vi hinner inte med. Jag kan inte göra så mycket men jag fick upp trappräcket i alla fall efter många svordomar. Det är svårt att fixa när vi har Isac. Han somnar ju inte förrän runt tio så efter det orkar vi inte börja greja. 

Helgerna har varit uppbokade också. Jag jobbar varannan helg sen har jag varit på min kusins möhippa, Emil har haft sin svensexa, vi har haft vänner här så då har helgerna försvunnit till det. 

Nåja vi har det väldigt bra överlag. Vi har vårt hus, vår fina familj och vi ska gifta oss. Jag vill bara att vi kunde få vara friska också.

Kram på er.

Isac verkar också trivas i sitt nya hem. I måndags började vi med inskolningen. Vi var där i två timmar och lekte och var ute och busade. Han höll ena fröknen i handen när vi gick ute. I går var vi där lite längre och åt lunch. Han lekte och busade i ett rum och jag var i ett annat. Han letade inte efter mig men när han fick se mig ville han vara i famnen en stund. Fröknarna fick varsin kram när vi skulle gå hem. De verkar vara jättebra och jag har stort förtroende för dem. I dag skulle vi vara där redan vi frukosten och de tyckte jag kunde testa och åka hem efter vi ätit och det kom så plötsligt att jag redan skulle lämna min lille gosse. Men sagt och gjort. Efter frukosten så sa jag hej då. Han blev lite orolig eftersom han satt i sin stol och ville komma upp så en av fröknarna tog upp honom i knäet och då gick det bra. Jag sa hej då och gick sen snabbt ut. Kände en klump i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. Ganska naturligt antar jag för en förälder att känna så. Huset var så tyst när jag kom hem men nu njuter jag av slappa i soffan och kolla på tv. Det känns nästan förbjudet att vara hemma själv och ta det lugnt när man har barn, men man behöver tanka energi ibland så man orkar vara en bra förälder. Känner dock att jag borde göra en massa i huset. Aja bäst att göra lite nytta också.

Jag ska jobba i kväll och Emil ska hämta Isac och hänga en stund på förskolan. 

Kram på er.

Det är mycket nu och alla är slutkörda. Jag längtar tills vi kommit i ordning i huset och kan njuta lite. 

På måndag ska jag prova min brudklänning. Spännande.

Kram på er.

Bröllopsplaneringen har fått ligga på is men bara jag tänker på allt som ska fixas så blir jag stressad. Jag har inte hunnit gå ner alla de kilon jag vill tills dess men kommit en liten bit på väg. Jag fasar dock för att de lär ringa närsomhelst och säga att min klänning kommit och jag måste göra en provning innan ändringarna. 

Vi var på Isacs nya förskola i torsdag och den verkar jättebra. Han ska skolas in sista veckan i april och sen börjar jag jobba några timmar mer i veckan i maj. 

Isac är just nu inne i en period då han kräver mycket av vår uppmärksamhet. Han har aldrig varit mycket för att leka själv och gå och sitta i trappen är bland det roligaste just nu. Får han ett nej eller en tillsägelse blir han så frustrerad att han kastar nåt eller slår på oss eller soffan. Mycket känslor just i den lilla kroppen och vi gör vårt bästa för att stötta honom på bästa sätt.

Fullt ös nu och vi är trötta och slitna. Jag längtar tills vi flyttat in och är hyfsat klara och kan bocka av det från listan. 

Kram på er.

Isac testar oss genom att bli helt bestört så fort han inte får som han vill. Han börjar tokgråta om han inte får komma upp i famnen när han vill. Favoritordet just nu är komma. Han kastar grejer bara för vi sagt att han inte får. Helt normalt antar jag i den åldern. Annars är han en förtjusande kille och skrattar och busar. Han har lärt sig att springa runt och tycker det är så roligt. Han ser ut som en liten fyllegubbe när han springer. 

Förra helgen var min tärna här och det gav mig extra energi. Innan hon kom var jag helt slut och tänkte hur ska jag bara orka med allt vi har framför oss. Inget kändes roligt. Tur att hon kom. Vi vek en massa kuvert av en tapet jag köpt på Rusta. Ska försöka göra lite inbjudningar i helgen. När de är utskickade så kan jag andas ut lite och börja fokusera på att rensa ut i huset inför flytten. 

Bara andas och kämpa vidare. Jag är lyckligt lottad och min familj är det värdefullaste jag har. Jag hoppas jag och min familj få leva länge och lyckligt. Älskar dom. I bland måste man få gnälla lite bara.

Kram på er. 

Isac, vår goa kille, är väldigt snäll och försiktig av sig samtidigt som det är full fart. Han kan sätta i hop två ord och även tre. Han förstår så himla mycket och snappar upp saker hela tiden. Han har fått flera nya tänder. Han har varit på 1,5 års koll och fått spruta och det gick bra. Han grät när vi skulle väga och mäta honom men inte när han fick sprutan. Han bara gnällde lite. Så skönt. I dag kissade han t.om i sin potta. Dock får vi se hur det går med det framöver men det är ingen press än så länge. Han går bra och kan även springa och snurra runt men det händer att han ramlar i bland. Just nu är han inne i en lite gnällig period och det kan ju vara för att testa oss lite. Sovvanorna är inte de bästa. Han brukar inte somna förän efter nio och det hade varit skönt om han somnade vid åtta i alla fall. Vi kramas och pussas mycket och ofta. Vi vill att han ska känna sig trygg och älskad.

Huset vi blev erbjudna att köpa har det varit många turer med. Det har varit svårt då priset låg över värderingen och banken bara lånar ut 85% av värderingen. Efter mycket om och men har vi bestämt oss för att köpa det ändå och vi ska skriva på papperna på måndag. Vi får kompromissa lite men det känns skönt att få vårt eget hus och ha plats för både gäster och barn. Förskolan verkar vara jättebra även om jag inte varit där.

Bröllopet går framåt. Klänningen är köpt även om jag inte fick den där wow känslan jag hade hoppats på men den ska sys om lite så blir det nog bra. Tiden för att hinna beställa hem en klänning är på gränsen så jag var tvungen att fatta ett beslut. Allt blir nog bra tillslut. Just nu fokuserar jag på inbjudningarna. Har bestämt mig för hur de ska se ut i alla fall. Även börjat beställa lite dekorationer. Det lär bli en stressig vår. Rolig och omtumlande men stressig.

Kram på er.